TONES AND I - FLY AWAY (OFFICIAL VIDEO)

ups and downs and some hypotyreos

Omtumlad, upp och ner, hit och dit. Glädje, kärlek, sorg, ilska, stress. Det är fortfarande ett känslomässigt inferno i min kropp, det blir förvirrat. Varför är jag glad i några dagar och sen kommer nedstämdheten? Gråtit på väg hem från jobbet. Ogenomtänkta tankar. Haft det stressigt på jobbet i veckan, känslomässigt starka upplevelser med dödsfall på jobbet. Det är förvirrat och utmattat. Jag är trött. Men det har varit en jättefin vecka med barnen, och igår när jag började min barnfria vecka kändes det så jobbigt att det är en vecka till nästa gång. Mina fina grabbar, min familj. 

Men jag behöver det också, andhämtning och lugn. Min tid att andas i stallet, med hästarna. Egentid att ägna mig åt mig i detta virrvarr.  

Och igår påbörjade jag min medicinering. Jag har fått hypotyreos, en autoimmun sjukdom som angriper sköldkörteln. Den har kommit smygande någon gång under de senaste tre åren, förmodligen senaste året om jag tittar tillbaka på mitt mående. Den är vanlig bland kvinnor, kan göra en bland annat trött, deprimerad och påverkar ämnesomsättningen så jag har lägre ämnesomsättning än normalt. Förhoppningsvis blir jag lite piggare av medicinen och mår lite bättre. Vi får se, jag tycker inte om tanken på mig själv som sjuk eller att jag ska behöva ta tabletter varje dag resten av mitt liv. Men det är bara att acceptera och göra som man ska. Be a good patient. Stay positive! Och hålla tummarna för att jag får positiva effekter av dessa piller.  

Over and out

Shut up and dance with me

 Morgondans. Jag dansar. Jag skrattar. Livet är färgglatt igen.

Det känns fint.

Feelings

Människan är komplex. Vi vet saker, vi kan saker. Vi kan skilja på rätt och fel och vi kan styra våra handligar. Teoretiskt vet den tänkande sidan av oss vad som är rätt och fel. Sen har vi den känslomässiga biten. Vi har känslor. Känslor som skapar reaktioner i hjärnan som får oss att reagera. De senaste veckorna har mina känslor härjat. Det har varit som om jag varit onykter i flera veckor, min impulskontroll har varit sänkt och jag har reagerat utefter de känslor jag har haft. Det jag vet har inte splat någon roll, det är mina känslor som har haft kontrollen. För jag är bara människa. Det var som att öppna pandoras ask av undantryckta känslor, den där dagen som allt ballade ut. Dagen som mina känslor exploderade. Jag har varit så arg, så himla arg. Jag har varit ledsen, så väldigt, väldigt ledsen. Jag har känt mig sårad och övergiven. Mina känslor tog över mitt huvud och de gick inte att stoppa. Det öppnades ett svart hål inom mig, ett svart hål som har haft en egen dragningskraft, en egen vilja baserat på mina känslor. 

Och nu har jag fått göra ett intensivt bearbetningsarbete. Jag känner mig äntligen nykter igen, jag känner äntligen igen mig själv och jag kan äntligen tänka igenom mina handlingar och styra över mina känslomässiga impulser igen. Känslor är känslor, de påverkar kroppen och styr vårat hormonsystem, får oss att reagera. Men äntligen kan jag styra om jag ska agera på den känslomässiga reaktionen eller inte. Inte alltid men som normalt. På ett vanligt sätt. Människan är komplex och vi styrs av så många kemiska processer som påverkar oss, som får oss att göra eller agera på olika sätt. Känslor är inget som går att sopa under mattan, de styr oss. De påverkar oss. Att inte bearbeta och hantera sina känslor gör bara att känsloberget byggs på tills det rasar ner över en och helt plötsligt måste man ta sig igenom alla känslor. 

De gångna veckorna har varit oerhört tuffa. Min kropp har gått på högvarv, mina känslor har löpt amok och det har bara varit att åka med på den dagliga begochdalbanan. Nu äntligen har livet börjat återgå till det normala. 

Det här kommer inte definera mig som person, men jag kommer bära med mig den här nya kunskapen om mig själv. Hur jag hanterar svåra saker, vad jag behöver för att komma vidare och hur jag kan arbeta vidare med mig själv. Och jag tror att den insikten är viktig, att se sig själv. Att vara ärlig med sig själv, med vad man känner. Att tillåta sig att känna och vara i det jobbiga, se till att gå igenom det känslomässiga som behöver bearbetas, utan att det i slutändan definerar oss. Vi är så mycket mer än en kort sekvens av känslomässigt kaos. Jag är så mycket mer.

Change

Hej.

Förändring. Livet förändrades. Jag förändrades. Hej, nya jag. Vem är du? Jag försöker ta reda på det. Försöker återta kontakten med mig själv, utforska vem jag är nu. Vad tycker jag om? Vilka rädslor har jag nu? När en av de största rädslorna som funnits i mitt liv redan har skett? Min familj splittrades. Hur påverkar det mig? Hur ser jag på mig själv? Min självbild, mitt jag, min självkänsla? 

Jag funderar. Jag känner. 

"Jag tänker, alltså finns jag" som Rene Descartes sa. 

Vad är bra att bära med mig, vilka erfarenheter och vilken kunskap ska jag ta med mig ur det här? 

Lycka, lycklig, glädje. Vad gör mig glad? Vad gör mig lycklig? Vad gör mig olycklig? Vad blir min nya målbild i livet, vad vill jag arbeta mot? Hur tar jag mig dit? Så många frågor. Så många funderingar. 

Ensamhet. Är jag rädd för att vara ensam? Hur är man ensam? Behöver jag vara det? Måste jag vara det? Är jag det? Bearbetning, hur gör jag mig av med bagaget som jag bär med mig som jag inte bör ha kvar? Om jag vill att det jag bygger upp nu ska bli bättre, hur gör jag då för att inte släpa med mig det jättebagage jag har kvar in i mitt nya liv? Mitt nya jag? Hur rensar jag förrådet? Är det de jag gör nu? 

Nattliga funderingar. En del frågor besvaras, en del frågor har redan svar, men en hel del frågor får grunnas vidare på. Komplexitet. Livet är komplext. Det behöver inte vara dåligt bara för att det inte är bra än. Livet är livet, det finns något vackert i allt. 

So, over and out.

Drömmar!

God morgon! 

Klockan är 05.55 och jag har legat vaken i 15 minuter redan. Barnen ligger här bredvid mig så jag ligger kvar. Väntar in att det är dags för dom att vakna. Vilket är ca en timme bort. Ailo ligger och snarkar här inne också. Det är tyst och stilla, lugnt och mysigt. Min fina familj, mina älskade. 

Så länge jag kan minnas har jag drömt mycket. Alltid. Jag vaknar ofta upp och kan berätta vad jag drömt och ofta att det liksom varit flera drömmar. Jag vaknar och minns mina drömmar. Ibland är det mardrömmar, ofta katastrofdrömmar om att väggarna rasar in på mig och mina nära, när jag var yngre även om människor som stod i mitt rum och skulle ta mig eller göra dåliga saker. Ibland drömmer jag coola drömmar om att vara superhjälte, spion eller millitär som är ute på uppdrag och gör spännande saker. Men oftast drömmer jag om vardagliga saker. Jag drömmer, ofta och mycket och jag minns vad jag drömmer. Nästan dagligen. 

Just nu drömmer jag mycket om relationen jag inte har kvar, om personen, om det som inte finns längre. Om det jag saknar. Och det kommer jag att göra, länge. För jag har alltid drömt mycket och drömt om saker som betyder mycket för mig. Det är också en del i den känslomässiga bearbetningen, att drömma. Det är ett sätt för hjärnan att förstå, organisera upp och hantera saker. Jag drömmer fortfarande om ett av mina gamla ex, väldigt, väldigt sällan men det händer. Det som är jobbigt med drömmarna som kommer just nu är att de är så känsloladdade. Jag känner känslomässigt det jag drömmer. Drömmer jag om saknad  så vaknar jag med en känsla av saknad, är jag ledsen i drömmen vaknar jag upp och känner mig ledsen. Det kommer att lägga sig, blekna och bli mindre smärtsamt att drömma, allt lägger sig med tid. Tiden läker alla sår. Drömmarna om mitt gamla ex slutade dra i mina känslor för länge, länge sedan, en evighet sen. Men det är något jag vet, jag kommer drömma och känna känslor i drömmarnas värld ett bra tag fram över. 

Så nu ligger jag här i sängen, och känner mig lite ledsen. Det gnager i hjärtat. Men snart är det full rulle här, Otto börjar på att vakna till och vi ska kliva upp. Idag är det lekland på g och vi ska dit och leka, springa, hoppa och busa. Leva livet och njuta av livet. Så, ha en fin söndag! Det ska vi ha! 

Lugn

Efter en månad med ett känslomässigt kaos, med ångest och oro, med en kropp som varit på helspänn och uppe i varv, så känns det så skönt att jag äntligen får vara lugn. Att sinnet är lugnt och stilla, att kroppen är lugn, att huvudet inte är fullt av ett virrvarr av tankar. Allt är bara lugnt och stilla. Och jag känner tacksamhet, tacksamhet över nuet. Jag tog korten här nedan idag under min joggingtur. Jag njöt av den klara och krispiga luften, av snön som frasade under fötterna och av solen som värmde så gott i mitt ansikte. Och jag kände mig nöjd och glad, jag njöt. Jag fick en stund för och med mig själv, medan Otto sov och morfar underhöll Axel.

Efter joggingturen hann jag både köra yogapasset här nedan och duscha innan lilleman vaknade. Underbart! Nu ska vi nog gå ut och leka och njuta ännu mer av denna fina vinterdag. Sen blir det lyxmiddag här; ugnsstekt, fylld kalkon med hasselbackspotatis och murkelsås. MUMS!

I morgon blir det Leos lekland i Skellefteå. Vi lär ju vara helt slut efter det...

Bagage och kommunikation

Funderingar. Jag ligger i bäddsoffan hos pappa, jag vaknade strax inna  06 och ligger här och låter tankarna vandra fritt. Barnen sover fortfarande, resan upp gick bra igår. Vi stannade till på Frasses och åt middag i Strömsund. Jag körde hela vägen till Vilhelmina innan Cornelis fick ta över och köra sista 2 timmarna till Malå. Pappa hade gjort lyxiga varma mackor i ugnen som vi mumsade i oss när vi kommit fram. Mackor med skaldjur och ost, stekta kantareller och ost och ost och skinka. En värmande kopp te till. Mmmmmm, vad gott! 

Egentligen var tanken att Ailo skulle få åka till Haga, att mamma skulle hämta upp henne i lägenheten under eftermiddagen. Men även hon fick följa med. Lilltanten verkar väldigt nöjd. Hon ligger och snarkar gott här bredvid bäddsoffan och verkar som vanligt ta allt med ro. 

Så, här ligger jag i bäddsoffan och lyssnar på barnens lugna andetag. På Ailos snarkningar. Och jag funderar på livet, på handlingar, på kommunikation. På det jag bär med mig i min ryggsäck, mitt bagage. Vad tar jag med mig, vad bär jag på, och vad kan jag kassera? Vad behöver jag arbeta med? Vilka egenskaper kan jag utveckla, vårda och förbättra? Vem är jag som person nu? 

En sak jag upplevt som svårt är kommunikationen mellan människor. Samtidigt som det är det viktigaste verktyget vi har för att få förståelse för varandra, förståelse för min egen situation, förståelse för mig som person. Fungerar inte kommunikationen så fallerar hela ledet och skapar kaos och oro, ilska och frustration. Vi tappar förståelsen för varandra. Jag upplever det dagligen på mitt jobb, att kommunikationen som är så viktig, får stora konsekvenser när det inte fungerar. En god kommunikation är en trygghet i relationer mellan människor. Jag har upplevt det i alla relationer jag haft, vänskapliga, kärleksfulla, arbetsmässiga. Ja, i alla relationer är kommunikationen viktig. Något av det viktigaste. 

När fallerar kommunikationen? 

* Vid stress och stressiga situationer.

* Vid trötthet

* Vid slarv

* Vid ilska och frustration

* Att inte återupprepa det jag just tagit del av, fråga om jag fått med allt eller förstått det rätt. 

* När vi antar saker om varandra utan att checka av om det verkligen är så.

Så vad kan jag göra för att förbättra mina relationer? Mina nuvarande, mina kommande? Jag kan arbeta med min kommunikation. Öva, träna och förbättra. Jag kan öva på att lyssna, på att bli bättre på att uttrycka vad jag faktiskt känner och försöka förstå och se helheten. Den enda person jag kan ändra på och arbeta med är mig själv, och den enda person som kan laga det som jag upplever eller upplevt som trasigt med mig är jag. Jag är ansvarig för mig och jag är ansvarig för att skapa min egen lycka. Jag ska inte vara beroende av en annan människa, en annan person, för att jag ska vara hel, eller lycklig. Jag är ansvarig för att skapa min egen lycka. Så jag funderar, och funderar. Vilka egenskaper behöver jag arbeta med och där är kommunikation en del. 

Nu har barnen vaknat, klivit upp och sagt god morgon till Morfar och Ulle. Så nu säger jag God Morgon till er alla som kikar in här och nu kliver jag upp. En ny dag, en ny möjlighet att arbeta med mig själv. En ny dag att njuta av familj och se det fina i livet. Så ha en fin dag och uppskatta det du har idag, det ska jag göra.

Snö

 Snö. Jag gillar snö. Jag älskar känslan första snön ger. 

Igår byggde jag och grannen en snögubbe. Den blev halshuggen och tappade överkroppen redan första timmen efter att vi satt ihop den. Och barnen förstod liksom inte alls meningen med att rulla och sätta ihop snö. (Otto 1.5 och grannens barn som är jämngammal, vi vabbade båda två). Men vi båda mammor var väldigt nöjda och glada över vår snökonst. 

Bilen fick på sig vinterdäcken och vi är redo för resan till Malå. Känns skönt i och med att det väntas bli 3 dm snö däruppe i helgen. 

Idag är jag på jobbet, jag glömde lunchlådan så fick köpa mig en låda på pressbyrån. Den var god. Idag är det stressigt på jobbet, som typ varje dag. Vi har överbeläggningar och högt tryck på platserna här på kirurgen. Känns roligt trots att det är stressigt. Känner mig fortfarande väldigt trött men har sovit mycket bättre senaste nätterna så det tar sig. Kroppen känns fortfarande lugn, jag känner mig mer som mig själv och det är så välkommet. 

Narnia

Äntligen, i natt sov jag riktigt gott. Första gången på riktigt länge. Jag hämtade ut insomningstabletter igår och fick ta en innan jag la mig. Och sen sov jag. Så himla skönt att vakna i morse och känna att jag faktiskt sovit bra. 6.5 timmar utan oroligheter eller uppvak. 

Idag har kroppen varit lugn. Virrvarret i huvudet har hållit sig tyst och stilla. Det känns nästan konstigt att kroppen inte gått på högvarv, inte varvat upp. Ingen ångest, ingen oro. Hallå, vart tog ni vägen? En månad har ni hållit mig sällskap dagligen, gjort mitt liv så trassligt, så jobbigt och så svårt. Och nu, nu är ni bara borta? Från en dag till en annan? Det är en konstig känsla.

Jag känner mig bakis idag, ni vet, trött och sugen på onyttigheter typ. Senaste veckans sömnbrist och kroppsliga stress tar ut sin rätt. Men det är skönt. Så himla skönt att kroppen är lugn och trött och sötsugen. Det gör mig glad på något vis.

Otto är fortsatt tussig så han kom till mig i morse då jag är ledig idag. Vi har haft tvättdag så vi har hängt en del i tvättstugan idag. 9 maskiner med tvätt fick vi till. Woops! Och så passade vi på att ta tag i "förrådet", vi hjälptes åt att packa upp de sista flyttlådorna och jag kunde organisera upp kaoset där inne. Ja, jag skriver vi för Otto hjälpte ju till på sitt vis. Han packade ut allt. Över hela lägenheten... Men inte ens det triggade igång stressen eller lockade fram några obehagliga känslor. 

Otto slocknade vid 13.30 och sov i fyra timmar. Jag tog och vilade en timme där på eftermiddagen också. Det var så skönt att få sova en stund, utan att behöva lugna ner kroppen eller behöva lyssna på ljudbok för att somna.  Så skönt. 

Jag, Otto och Ailo tog en superhärlig promenad nu ikväll. Snön faller ner där ute, och det kändes som att promenera i Narnia. Jag älskar den känslan. När det känns magiskt. Och jag gick där och log, kände att jag äntligen är mig själv igen. Welcome back Me, myself and I. I have missed you so much!

Såklart vet jag att jag förmodligen kommer få fler obekväma känslor, att ångesten och oron inte är helt bortblåsta. Men samtalet jag hade häromdagen hade en stor påverkan i det här. Det känns så himla skönt att en stor del av mitt känslomässiga bagage kunde packas ut, sorteras upp och packas in igen, bearbetat och hanterat. Ungefär så känns det. Så det känner jag mig väldigt glad och tacksam över. 

Så, idag har det varit en bra dag. Jag hoppas morgondagen blir lika bra. Då blir det vabb och häng med Otto hela dagen. Får se vad vi hittar på, vi hjälps nog åt att städa... 

Nä, nu tänker jag unna mig att göra kväll. Så god natt! 

Bra dag!

Det har varit en tuff helg. Kroppen har varit uppe i varv sen barnen åkte i torsdags. Det har varit svårt att komma till ro och somna, jag har väl snittat ca 5 timmar per natt. Det gör mig lite stressad att jag inte lyckats sova bättre. Och det känns jobbigt att kroppen inte kommer ner i varv. Men det har gått okej att jobba ändå, mina första heldagar. Idag hade jag en superbra jobbkväll, och vi är nästan samma gäng i morgon bitti. Ser fram emot det! 

Igår fick jag ur mig en hel del känslor och tankar, jag upplevde det som att jag fick rensa ut en hel del av min skräphög av känslor. Så himla skönt och jag känner mig oerhört tacksam för det. Idag känns det på något sätt lättare. Kroppen har fortfarande varit uppe i varv, men det känns som om jag släppte taget om en del av mitt bagage och att det märktes idag. Det återstår att se om det faktiskt är så eller om jag "bara" fått ha en bra dag. Jag känner mig trött och sliten i huvudet och ögonen säger att det är dags att sova, så jag hoppas att det går fort att somna nu även om resten av kroppen är lite på spänn fortfarande. 

Jag och Ailo tog en joggingrunda i morse i snön som kommit.

Snart kan man göra snögubbar ☃️☃️☃️

Blev bara så himla glad idag när snön låg så fint på backen och solen lyste. Underbart!

Uppe i varv

Kroppen är uppe i varv. Den varvade upp igår, lät mig sova alldeles för få timmar. Harry Potter gjorde mig sällskap hela natten, är nu inne på tredje boken. Och så varvade kroppen igång igen i morse. Startade dagen med ångest. Klockan noll sex noll noll. Jippie. Sprang 7 km och ångesten lättade av under tiden i spåret. Men kroppen har liksom varit uppe i varv hela dagen ändå. Red ut på Álmur på förmiddagen, en supermysig ridtur. Har sedan haft en bra jobbkväll på jobbet, fick ju dessutom en blombukett av en mystisk person! Så glad har jag ju varit på jobbet idag, och fick träffa mina fina underbara kollegor. Men det känns jobbigt att kroppen inte varvar ner.

Ska lägga mig i sängen och försöka sova nu. Sätta igång ljudboken och se om jag lyckas lura ner kroppen i sömnen i alla fall.  

God natt alla mina fina, underbara vänner. Och familj!  Jag älskar er alldeles otroligt mycket även om jag säger det till er alldeles för sällan. Tack för att ni finns och gör livet så fint i allt det fula och jobbiga! 

Tack!

Tack för blombud, du förgyllde min dag 😄 vem du än är, har inte klurat ut det än 😄❤🧡💛💚💙💜

Laleh Det kommer bli bra

 

Inte bara skit

Artikel

Våga vara i känslorna, våga släppa ut dom. Älta. Skriv. Sänk kraven. Det fungerar. För en stund kan känslorna blekna bort, låta en vara nöjd, glad, älskvärd. Sen kommer nästa våg med känslor som sköljer över mig. Skvalpar in och ger mig en kall dusch. Men det blir ändå lite bättre, vecka för vecka. Långsamt, långsamt. Lite lättare att andas. Jag har klarat av att ha grabbarna 5 hela dagar. Det har gått bra, även om jag känner mig ledsen och otillräcklig. Om några timmar åker de hem till Johan och det dröjer en vecka till nästa gång. Det har varit tufft att försöka hålla ihop det som förälder samtidigt som jag har jobbiga känslor som vill komma ut. Men jag har fått hjälp, fått lite andrum ändå. Axel har hängt med Viktor två eftermiddagar, mamma kom hit och sov här en natt och passade ungarna en stund igår. Nästa fredag åker jag, barnen och Cornelis upp till Malå och hälsar på min pappa. Det ser vi framemot! 

Familj

Familj. Axel ritade en teckning på familjen idag. Och så säger han: Mamma, jag är ledsen. Ja älskling, jag är också ledsen. Det är okej att vara ledsen, alla blir det ibland. Men det kommer bli bra. 

Ungarna busar, leker. Jag låter tårarna rinna, kan inte stoppa dom idag. Jag har messmör på tröjan efter Ottos frukostkram, det matchar mina rödgråtna ögon och min arga ovårdade lilla-My-toffs på huvudet. 

Jag känner mig otillräcklig, hur räcker jag till som förälder när jag helst av allt vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet? Hur är man stark när man är så djävla svag? 

Jag läser och läser och läser. Ett år, kanske längre kommer det ta. En läkare jag träffade på jobbet berättade att det tagit henne 2 år att komma över sin 12åriga relation. 2 år? Jag kan inte ljuga för mig själv. Det känns rimligt när man mår såhär, att det kommer ta tid. En jäkla massa tid. En massa gråt. Jag har så många känslor som måste ut, varet i varbölden måste tömmas. Ät bajs, livet. Fuck you. Död åt Tengil och alla andra mantran jag kan komma på. 

Nu ska jag ut och leka med barnen. Få frisk luft, titta på mina fina barn. Och kanske, kanske kommer jag gråta en skvätt till. För skiten måste ut och det måste få vara okej. 

 https://www.svd.se/utan-vrede-kommer-man-inte-loss

Bitter eftersmak

Igår kom ångesten tillbaka. Den la sig tillrätta i min mage och kramade om. Den kom, oinbjuden och ovälkommen. Men det brydde den sig inte om. Den tog sin plats och struntade i vad jag ville. Jag andades, fokuserade på Otto (Axel var några timmar hos Morbror Viktor) och försökte tänka på annat. Det gick inte. Så jag satte mig på golvet, lät ångesten riva och slita i min mage och tittade på när Otto rev ut saker och plockade in saker i mina köksskåp. Jag satt där och gav mig själv andrummet att vara i ångesten, känna känslorna. Jag sa att det fick vara okej, och jag la undan måstet jag hade på g (disken). Jag satt där och hade känslostormen inom mig medan Otto påtade på. Han log och jag kunde le tillbaka. Jag fick en puss, två pussar, tre blöta snorpussar och han var glad. Han hämtade kläder ur storebrors låda och ville klä på sig (hade badat tidigare). Och jag kunde se på honom, vara med honom och dela hans glädje trots det som pågick inom mig. Efter någon timme klingade den av, ångesten. Släppte sitt grepp och lämnade bara en dov eftersmak.

Igår kväll kom den tillbaka, inte lika kraftfull, precis när ungarna somnat. Jag låg där, i sängen. Lät tankarna snurra. Och lyckades ändå somna efter någon timme. Nu på morgonen kom den igen, väckte mig vid 5, fick kroppen att varva upp. Men på något sätt slumrade jag till. Ångesten lät sig inte påverkas av det. Den tryckte sig in i mina slummerdrömmar. Lät mig drömma om alla känslor. I drömmen var jag svartsjuk, jag betedde mig surrealistiskt svinigt och jag skrek och grät och ladda ur. Jag vaknade och kände mig lättad över att det bara var en dröm. Men känslorna ligger där, med sin bittra eftersmak. Orosmolnet finns, där. Fladdrar. 

Jag vet att det bara är "känslor", de går över. De ska bearbetas och så blir det bättre. Jag vet det. Jag hade önskat att jag inte behövt känna dessa känslor när jag har barnen. Jag känner mig så.. dålig..? Som förälder, som mamma. Som inte bara kan släppa de där obehagliga känslorna och vara här och nu med barnen, helt och fullt. Jag hoppas att det blir annat idag. Orosmolnet börjar dra sig tillbaka nu, det känns bättre efter att ha skrivit av sig. Släppt ut lite känslor här också. 

Tre bra saker med gårdagen:

Axel var supertaggad och fick åka buss med morbror Viktor.

Jag och Otto tog en vilostund tillsammans mitt på dagen, så mysigt! 

Solen sken på oss när vi var ute och lekte. 

Tre bra saker med mig

Jag är empatisk

Jag är omtänksam

Jag är påhittig 

Barnen

Hallå hallå. 

Busungarna är här och härjar. Vi leker, busar, myser och är ute. Igår var alla friska och glada, idag är alla glada men Otto nyser ofta och snorar. Så i morgon blir det vabb för mig. 

Nu har lilleman precis slocknat. Jag hade en plan om att hålla honom vaken hela dagen och lägga tidigt, men den lille var inte med på de noterna så han sussar just nu. Suck. Men jag får väl ta att det blir en lång kväll istället. Jag lyckades ju ändå med den bravaden igår, att ha honom vaken och lägga tidigt. Axel är med morbror Viktor på badhuset och röjer nu under eftermiddagen. Härligt! 

Köra tåg i köket!

Otto samlar på pinnar och lägger i högar.. Stora som små..

Utelek!

Pssst, behöver man städa?

Busungar!

Busungar!

Pinnplockaren

Otto lägger pinnarna på hög, han har flera högar häromkring nu...

Pizzadegen står på jäsning och jag väntar på Viktor och Axel. Får se vad kvällen och morgondagen bjuder på. 

Känslor, drömmar och tid

 God morgon.

Det säger jag ändå, trots klumpen i magen. Trots oron som kramade om min mage igår kväll. Som gjort sig påmind i natt och som besökt mig i mina drömmar. Klumpen i magen kom till mig igår, gjorde sig hörd.

- Nej, du är inte färdig med mig än, sa den. Den talade om för mig att den finns kvar, bearbetningen är inte klar och det enda jag kan göra är att andas. Finna mig i den. Känna den, känna känslorna i den. Reda ut trasslet av känslor som snor runt där inne. 

Jag låter tankarna gå. Kopplar ihop känslorna med tankar. Känner. Låter kroppen känna. Släpper ut tankarna som snurrar. 

Reder ut och kopplar ihop. Ilska, vad är jag arg på? Varför är jag arg? Sorg, vad sörjer jag? Ensamhet, hur bär jag mig själv igen, står på egna ben? Benar ut, går igenom och försöker se på allt med olika perspektiv. Vad blev fel? Vad var mina brister? Hur kan jag ta till mig och jobba med dom här känslorna, hur kan jag växa i det här? Vad gör jag för att hantera det här på ett bra sätt? 

Så när drömmarna väckte mig klockan 6 i morse lät jag tankarna snurra. Jag lät dom hagla, vina, piska och stöka. Jag lät orosmolnet i min mage ta plats. Och sen tog jag med mig orosmolnet ut på en joggingtur i regnet. Det var skönt. Jag kan inte springa ifrån min ångest, det tar inte bort ångesten och känslorna. Men på något sätt så hjälper det, orosmolnet skingras efter en stund och det känns som om kroppen tar sig samman och fokuserar igen, lite klarare och lite bättre. Jag känner mig stark på något vis, stark i mig själv igen. Och jag kan säga bra jobbat till mig själv. 

Snart kommer Axel och Otto, och det känns skönt att få rå om dom. De kommer vara här till och med torsdag. Jag är ledig idag och i morgon, sen blir det mina två första hela arbetsdagar. Jag har sovit okej i natt, fått flera timmar sömn och bättre kvalité på sömnen. Trots att jag drömt en hel del. Mina sömntabletter är slut sedan en vecka och med Harry Potters hjälp lyckas jag varva ner och somna om kvällarna. Jag äter äntligen bra igen. Jag känner mig hungrig och äter bra. Jag känner mig mer och mer som mig själv igen, även om känslorna kommer och knackar på. Dom måste få finnas, jag vet det. Dom går inte trolla bort, det är bara att låta dom finnas och ta att dom kommer och gör sig påminda ibland. Ge dom tid. Ge mig själv tid.

Så god morgon på er allihopa, ha en grymt bra söndag! Det tänker nämligen jag ha!

Härlig lördag

Hej. Eller något sådant!

Haft en mysig dag, om än kanske något intensiv. Lyckades inte sova så bra, drömde mardrömmar och vaknade klockan 6. Kroppen varvade upp och vägrade somna om, trots få sömntimmar och alkohol i kroppen. Jag låg kvar och försökte varva ner men strax efter sju klev jag upp och tog en morgonpromenad med hundarna. Därefter avverkade jag och mamma frukost, ett yogapass, jag tvättade bilen och så for vi ut i skogen och plockade svamp. Dagens skörd ser ni på bild här nedanför. 

Var som väldigt trött efter skogsturen så låg och försökte sova på soffan hos mamma i några timmar, vilket inte fungerade. Blev ju lite vila för kroppen ändå. Strax efter två åkte jag ut till hästarna, gjorde den dagliga skötseln, borstade igenom Dottla ordentligt och tog ut Almur på en ridtur. Idag ville han springa och hade väldigt härlig energi så vi la in lite galopp och trav på dagens tur. Väldigt rolig ridtur!

Väl hemma igen drog jag på mig löparskorna och joggade mig runt 7 km. Skönt! Insåg dock att min slapparkväll inte blev så slapp som jag tänkt mig. Grabbarna bus kommer hit i morgon så jag planerade upp veckans måltider, for och handlade och har sen spenderat resten av kvällen med att diska och vika tvätt. Men nu är allt förberett och jag behöver bara fokusera på barnen i morgon. 

Nu tänker jag se lite film och ska se om kroppen kan varva ner. Har känt av att jag varit trött under hela dagen idag så jag hoppas att en stund i soffan, framför en bra film, ska göra kroppen mer förberedd på att faktiskt sova. 

Over and out.

Happy friday

Räkor, kräftor, lax, bröd och cider. Fin kväll hos mamma med No More Fucks To Give och Mia Skärringer, awesome! Se den, finns på netflix! Blev även en hel del fuldans till bra musik och hjulningar i vardagsrummet. BRA KVÄLL! JAPP JAPP. Over and out. 

Just an ordinary day text

Igår var en bra dag, en fin dag. Jag mådde bra. En vän tog med mig ut på en mysig promenad på Bynäset. Himla mysig promenadslinga. Åkte ut till hästarna och tog en skrittur, på Almur, han skötte sig galant. Orädd och framåt, lyssnar bra. Fina lillkillen. Det blir nog en fin ridhäst av honom bara vi får komma igång på riktigt.

Fick inte till så mycket sömn, blev några timmar först på morgonsidan idag. Men hade en bra förmiddag. Joggade mig runt 7 km och hann med ett yogapass innan det var dags att knata ner till jobbet. Jag har sett framemot att komma tillbaka på jobbet, men det var jobbigare än jag föreställt mig idag. Eller rättare sagt kanske; jag har varit pepp på jobbet och när jag kom dit kände jag mig nedstämd, inte riktigt vad jag förväntat mig. Men fullt naturligt under rådande omständigheter. Men det gick bra att jobba, jag tog kontroller på en hög med patienter, hjälpte till att blanda och ge någon antibiotika och satte någon "nål" innan det var dags att promenera hem igen. 

Imorgon blir det några timmar på jobbet direkt från morgonen och sen kommer grabbarna hit efter lunch. Såg till att handla nu ikväll så vi kan hitta på något roligt i morgon istället och slipper fundera på det. Jag försöker planera så det blir så enkelt som möjligt för mig med grabbarna i vardagen, planera upp vad vi ska äta och förbereda så gott det går innan de kommer. 

Jag känner mig mer stabil i mitt mående, vilket är bra. Jag känner mig inte riktigt som mig själv än, inte helt och hållet. Eller hur jag nu kan uttrycka det. Jag är väl bara inte van vid att humöret pendlar så här, att jag känner mig ledsen och nedstämd ofta. Men det blir bättre, även om jag blir frustrerad av att jag upplever att det går långsamt, för långsamt. Jag vill bara spola framåt tills den här tråkiga, ledsna och bittra människan blir glad och livfull igen. Återfår sin framåtanda, sitt driv, när alla känslor är bearbetade och klara och livet liksom går vidare. I know, livet fungerar inte så. Det är ju vägen dit och inte målet i sig som är det utvecklande, som gör att man växer som människa, som gör en stark. Livets hårda skola, eller något sådant. 

Nä, nu ska jag börja se en bra film innan jag gör natt. Ha det gott alla ni som håller ett vakande öga på mig här via bloggen. I LÖV YO

God morgon

God morgon. 

Det var länge sen jag kände för att säga eller skriva det. Jag vet inte om det är så, men för stunden känns det lite lättare. Lite mindre jobbigt på något sätt. Så god morgon på er. 

Min kropp verkar tycka att det är morgon när sömnmedicinen gått ur kroppen så jag vaknar där vid 4-5 snåret. Jag vill inte vara trött under dagen så då är det lite sent att ta en ny sömntablett, och jag kan som sagt inte ta någon lugnande när det kommer till att få sova då jag upplever en stark påverkan på min andning. Så. Jag kör på Pauos tips med ljudbok. Slår igång Harry Potter, förtillfället på engelska. Jag har ju både läst och lyssnat på böckerna flertalet gånger på både engelska och svenska så jag missar som inget när jag slumrar till. När jag stundvis vaknar till och blir medveten om rösten som pratar, lyssnar in, så vet jag precis vart jag är i boken. Jasså, Harry har hittat spegeln och ser sin familj, eller ja, nu tar dom hand om draken Norbert som Hagrid tagit hand om. Så det är skönt att lyssna på ljudboken, låta sig föras med på en välbekant promenad. Det fungerar faktiskt lite grann, jag får ro och lyckas slumra till. Det jobbiga är ju då att jag drömmer mer under slumrandet. Eller kanske det snarare är så att jag kommer ihåg mer av drömmarna. Men hjärnan behöver drömma för att bearbeta och sortera, det kommer jag inte ifrån. Så jag tror det är en bra sak ändå, att jag drömmer mycket när jag väl kommer dit. 

Så jag drömde nu i morse. En dröm om närhet. En fin dröm, men jobbig att vakna från. Jag kände mig lite sorgsen men ändå ligger jag här nu. Inte helt från vettet nedstämd. Utan här ligger jag och tycker att det ändå är en god morgon. Min kropp har träningsvärk efter gårdagens pass. Det känns skönt, jag känner mig mer levande på något sätt. Jag ska försöka träna en sväng och jag ska åka ut till stallet. Vad mer dagen bjuder på, vilka känslor som kommer fram och ska bearbetas, återstår att se. 

Det känns skönt att veta att jag kommer ta mig igenom det här, jag kommer bli en starkare person. Jag har så mycket att lära mig om mig själv i det här svåra och jobbiga. Och jag är så tacksam över det stöd och de människor jag har runt om mig. Tack för att ni finns, jag älskar er av hela mitt hjärta. 

Google is my friend

 Jag tycker om att ta reda på vad jag kan förvänta mig i olika situationer. Jag är en ganska jobbig person så sätt, vill googla allt som kommer upp som frågetecken. Så även i denna process, i den fas jag är i nu. Jag vill gärna veta när, var och hur jag tar mig ur det här jobbiga. Hur snabbt går det? När är jag fri? När blir det bra? Så jag har googlat. Jag har googlat sorg, separation, att gå vidare och så vidare. 

På något sätt är det skönt för mig att läsa på om vad jag går igenom. Jag går igenom en separation, jag går igenom sorg. I det jag kan läsa mig till så går det psykologiskt sett att likställa en separation med ett dödsfall, jag har förlorat en person från mitt vardagliga liv som jag har stått nära i flera år. 

Det finns olika faser jag måste gå igenom för att gå vidare, för att komma vidare. Chock, förnekelse, nedstämdhet, acceptans, bearbetning och nyorientering. Jag tror att jag pendlar lite mellan de olika faserna nedstämdhet, acceptans och bearbetning just nu. Jag har varit alldeles för duktig på att stoppa undan mina känslor och leva i förnekelsefasen, men som sagt kom det en katalysator som sätta sprutt på hela mitt begravda berg av känslor. Så länge jag är i sorg kommer mina känslor åka bergochdalbana. Jag kommer gråta, jag kommer känna sorgen, förtvivlan och allt däremellan. men jag måste också våga komma tillbaka till en vardag, till det dagliga livet. Sorg är övergående och kommer ge med sig, det enda som behövs är tid. Tid att älta, tid att vila, tid att ta hand om sig själv.

Idag hade jag en jättetuff förmiddag. Barnen har varit här sen i torsdags och varit med mig hela tiden. Jag är rätt trött och slut av alla känslor som kommer och går och i morse kände jag att nu spricker jag snart av alla känslor. Så när barnen åkte stormade känslorna in. Jag bröt ihop, tårarna sprutade och jag fulgrät. Hjälp, vad jag fulgrät. Jag tog ut soporna med tårarna rinnande nedför kinderna och snoret hängandes ur näsan, struntade helt i om någon stackars granne skulle se mig. Jag la mig på golvet i köket och fulgrät. Hulkade och viskade till mig själv att det kommer bli okej, bara släpp ut skiten så kommer det bli okej. Jag låg på golvet, det kalla betonggolvet och lät känslorna svalla, tills det inte fanns någon gråt kvar. Då kravlade jag mig bort till sängen och dog. Ja, så kändes det som i alla fall. Jag var så trött. Jag låg i sängen i någon timme. Sen började jag fundera, vad ska jag göra nu. Ligga här och skumpna bort? Nej. Jag lyckades peppa mig upp på benen, bestämde mig för att ge mig lite egna djävla endorfiner, så jag pushade ut mig i spåret. 8 km blev det och det kändes bra, jag kände mig okej. Större delen av turen kände jag mig till och med stark. Sen stretchade jag mig igenom ett yogapass också.

 

Därefter blev det den känslomässiga bergochdalbanan igen. Ensamheten kom och knackade på min dörr. Berättade hur tragiskt mitt liv var nu, utan familjen på heltid. Du är ensam, är du inte nöjd nu? sa den. Jag lyssnade, sjönk ner i soffan och ville bara försvinna. Så var det en annan röst som kom in, gav mig ett val till att lyssna på ensamheten. - För i helvete, pallra dig i väg till stallet. Nu. Andas. Lev. Återhämtning. Så jag började lyssna på den rösten istället. Och jag drog på mig ridkläderna fort, innan ensamheten fick mig att ändra mig. 

I bilen på väg till stallet hade jag ett pepptalk med mig själv. Bra jobbat idag, du tog dig igenom alla känslor, tog dig ut och tränade, körde ett yogapass och nu sitter du här, i bilen på väg till stallet. Fy fan vad du är grym alltså. Jag gick igenom relationen och varför den avslutats, satt där och hade en dialog. Ja, jag pratade högt med mig själv. När jag kom ut till hästarna kändes det nästan bra. Så jag tog med Almur upp och borstade igenom honom. Jag bestämde mig då för att prova en ridtur och så blev det. Mitt huvud och mina känslor höll ihop och jag kunde vara här och nu med honom. Vi skrittade ut och det var en sån fin känsla. Som jag har längtat. Äntligen! Och genast kändes det här tunga lite lättare, nu har jag något att se framemot igen. Jag ska lägga upp en plan för hans träning och så har jag målbilder att arbeta med. 

Ikväll kom barnen förbi för att hämta snuttarna som glömts här. Det kändes ledsamt när de åkte igen men det var då jag satte mig och googlade, och nu känns det bättre. Det känns lite som att jag kan orientera lite mer i min sorgeupplevelse. På något sätt. 

Dröm

Klockan är 04, jag har vaknat av en dröm. Drömmen av förlust. Jag vaknar och försöker lugna mig, lugna mig med att det bara var en dröm. Inte på riktigt. Sen inser jag att drömmen bara speglat verkligheten, insikten slår mig hårt och kallt i magen. Ångesten och sorgen slår sina klor i min mage, river, sliter. Mina barn ligger i sängen, alldeles nära, bredvid. Deras lugna andetag har ingen inverkan på min sorgeklump. Jag har världens finaste ädelstenar brevid mig, det mest värdefulla jag har. Ändå kan jag inte döva de ovälkomna känslorna. Jag kan inte ta en till sömntablett, klockan är för mycket för det. Jag kan inte ta en lugnande tablett, jag får andningspåverkan och vaknar av att kroppen behöver syre när jag vilar eller sover. Jag slår på ljudböckerna med Harry Potter, lyssnar på den engelska versionen. Stänger av tankarna och lyssnar, fokuserar på texten. Lyckas slumra till stundvis fram till klockan sex. Nu ligger jag och väntar på att barnen ska vakna till. Att dagen ska börja och att jag ska få leka och vara glad med mina skatter innan de ska åka.

Förluster

 Ledsen. Ledsamhet. Sorg. Tårar. Gråt. Hur länga måste jag vara ledsen? Jag sörjer. Jag är i sorg. Varför gör det så här ont? 

Jag sörjer mina förluster. Min gård, mitt hus, mina drömmar, att kunna släppa ut mina barn på gården och låta dem leka ute med öppen dörr. Jag känner mig instängd, jag är ingen stadsråtta, jag har alltid varit en skogsmus. Och nu är jag här, i stan. Så långt bort från där jag vill vara. Jag tittar ut, ser hus, ser andra människor och längtar bort. Det är för trångt. För många, för nära. 

Jag sörjer förlusten ev en partner, en vän, den jag delat livet med. Det glada, det fina, det fula, det jobbiga. Förlusten av närhet, av intimitet, av en kram och ett jag älskar dig. Och det gör bara ont.

Hur många tårar finns det i regnet? Känslorna bryr sig inte om vad huvudet vet. Kroppen lyssnar på känslorna och tårarna rinner. Känslan av sorg vill inte ge med sig. En dag till biter den sig fast. 

Jag har mina grabbar hos mig, men ledsamheten gör sig hörd ändå. Misslyckandet bankar i mitt hjärta, gör sig påmint. 

Jag körde det här yogapasset idag, medan Otto sov och Axel följde med mormor på lagret. Self love, det är en bit kvar. Just need to keep working on it. 

Varför är det så svårt för mig?

Mina bästa grabbar

Bekräftelsebehov och personlig utveckling

Jag har ett stort bekräftelsebehov. Ja, jag vill inte erkänna den bristen, det behovet av att få något från andra människor. Men jag har ett bekräftelsebehov. Jag tittar tillbaka på mina åtta år i en relation. Jag saknar närheten, jag saknar bekräftelsen från en partner. Jag saknar att känna mig sedd. Åtrådd. 

Jag ser tillbaka på våra år av allt slit vi gjort. Alla saker jag genomfört, alla större projekt. Min utbildning, mitt jobb, att skaffa barn, att skaffa gård, att arrangera tävlingar. Jag har ett behov av att känna mig bra, att bli bekräftad och att bli sedd, peppad, uppskattad. Jag får erkänna att jag har en tendens att ta på mig mer än jag har haft tid med, mer än jag har kunnat gjort tillräckligt bra. Jag är bara människa och jag kan inte klona mig själv eller springa fortare för att tillfredsställa andra, för att i slutändan få en bekräftelse. 

Jag ska dela två klipp. Ta dig tid, se dom..!

Jag får erkänna att min ambitionsnivå är hög. Och jag har prestationsångest över saker jag vill uppnå i mitt liv. Det här är ett steg i min personliga utveckling, att erkänna för mig själv. Det tar tid att läka, det går inte skynda på. Det där med att det kan jag göra sen är väl en av de sakerna jag gör med mina känslor. Jag packar och lägger undan och tänker att jag får ta det sen, en annan gång. När det finns tid. Och så ger jag mig inte tiden, jag kör på, skapar något nytt sätt för att få bekräftelse på. 

Nu är jag sjukskriven, ta mig tiden att ge mig tid. För i helvete. Prioritera mig. Se mig själv. Jag måste läka, utvecklas, växa. Ett citat från en vän "JAG är den enda person som JAG kommer att ha en relation med livet ut, ta hand om JAG". Jag ska, jag lovar. Jag ska ta hand om mig.

Artiklar om seperation

 Jag har börjat läsa på om separation och har lite artiklar som jag vill dela med mig av.

https://www.svd.se/skiljas-en-livskris-med-manga-faser - Superbra artikel, som förklarar mycket av det jag upplever just nu. Jag känner igen mig och där jag känslomässigt är just nu. Bearbetning.

https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/relationer/separation 

https://www.expressen.se/halsoliv/sex--relationer/guide-till-en-bra-separation-uppbrott-skilsmassa/

Acceptans i nuet

 Just nu känner jag mig nedstämd. Jag känner mig ledsen, det saknas något. Tomhet. Jag saknar det vardagliga i att vara en familj. Jag saknar närheten. Jag saknar det fina, jag saknar planeringen, jag saknar att dela med mig. Jag är på en plats i livet där jag inte trodde att jag skulle behöva vara och jag vill ta mig härifrån. Jag vill gråta, men just nu kommer inga tårar. Jag får bara acceptera nuet, acceptera att jag känner så här och låta det vara såhär. Jag sitter i tystnaden, försöker bara att känna in, andas. Acceptera. 

Jag går igenom mina känslor. Försöker låta dom ta plats, låta dom få utrymme. Jag är arg, jag är förtvivlad, jag är sårad, jag är ledsen, jag är avundsjuk, jag saknar, jag hatar, jag älskar, jag känner mig osedd, jag känner mig bortbytt, jag känner mig borttappad, jag känner mig trasig. Det gör ont. Jag har så många känslor att bearbeta. Jag har så mycket att gå igenom innan jag är redo att förlåta, släppa taget. Jag vet att det är det som är målet, att förlåta både mig själv och en annan, att släppa taget och gå vidare. Jag ser vägen, jag har tittat ut på kartan vart målet finns. Jag vet att jag bara måste ta mig igenom det här. Arbeta mig igenom det här. Arbeta med mig själv. Låta mina känslor komma fram. 

Jag har tagit bort mina sociala medier. Det är för mycket information, för mycket för mitt huvud att ta in. Jag vet att jag skulle scrolla igenom mina bilder, mina album. Titta bakåt, försköna, skapa mer sorg i mitt sinne. Det är nog sorgligt som det är, det är nog mycket känslor och det är en nog lång väg att gå som det är. 

Acceptans. Jag måste acceptera att det är här jag är, just nu. Jag måste acceptera att jag inte kan skynda på min läkningsprocess eller stänga in mina känslor igen för att skynda vidare. Låtsas må bra. Låtsas att allt är hanterat och klart. Jag är precis där jag måste vara, här och nu. Jag kan inte springa ifrån mina känslor, eller min ångest. Jag måste bara vara i det jobbiga. Andas. Bearbeta. Känna. 

Jag tittar ut, det är grått och regnigt. Det känns skönt att vädret därute speglar vädret inom mig. Det känns fint på något sätt. 

Idag är jag ledsen, men jag tror att jag känner mig lite mindre trasig. Lite mer som en människa. Det hjälper att skriva. Det hjälper att prata. Min ångest har än så länge hållit sig under kontroll idag. Hittills har jag mest bara varit sorgsen. Så jag har påbörjat en promenad på en stig mot att bli stark igen, jag har börjat bearbeta, jag har påbörjat processen. Imorgon är en ny dag, med nya möjligheter och kanske ännu ett steg blir avklarat, mina känslor kanske mattas av lite. Steg för steg. Känsla för känsla. I morgon kanske jag kan tycka om mig själv lite mer, se det fina med mig.