2 är fler än 1

Tvåbarnsmorsan lever livet... Eller har kämpat med en tvårstrotsig storebrorsledsen Axel och en ont i magen efter maten bäbisOtto. Yaaay! Barn är underbara men eftermiddagar som denna slipper jag helst...

Förmiddagen var underbar, dock! Då körde vi bilar, gick ut med hundarna på promenad, Axel lekte i den gigantiska vattenpölen utanför förrådslängan och Otto var nöjd i vagnen med en napp i munnen (vinst!). Grabbarna fick bada en sväng också och Axel var så nöjd när han fick hålla i lillebror nästan helt själv i badkaret. Så himla fin stund! Älskade barn!

Efter lunch började det gå utför. Lillebror sov och Axel såg på tv så jag passade på att skriva veckans matsedel och skriva inköpslistan till Johan som skulle handla efter jobbet. Axel ville ha uppmärksamhet och hällde ut allt lego i soffan, körde sedan genom hela legohögen med sina bilar och spred lego över hela golvet. Trots mina protester. Yippie! Jag älskar lego. Not. Därefter hade vi några diskussioner om dagens vilostund, inte så lågmälda precis. Och när jag äntligen fått Axel att acceptera att vi skulle ligga i sängen och läsa bok och han äntligen började slappna av, ja då vaknade lillebror och behövde ett blöjbyte och mat. Så var det bara att börja om med försöket att få Axel att vila. Tillslut hade både grabbarna somnat (mycket senare än tänkt) och jag fick börja med middagen. Väckte Axel (som har lång startsträcka efter vila när man väcker honom, helt annat när han får vakna själv). Trött grabb var på uselt humör och middagen blev till en diskussion. Känner mig verkligen som Mum of the year all ready... När Otto vaknat och ammat så kom magknipet som ett brev på posten och tiden jag tänkt spendera med Axel utomhus blev till tv-tid och soffmys för oss allihopa. Suck.

Johan åkte och hämtade en till vagn (nu äger vi 5 olika vagnar till våra två grabbar, att man behöver så många!??) och handlade mat efter jobbet så han kom inte hem förrän efter 19 idag. Hoppas på en lite bättre dag för oss allihopa i morgon!

The second one

Ja, han är här. Vår fina Otto kom till världen den 4 mars. Underbara lilla Otto.

Hur började det då? Ja, inte alls som jag trodde i alla fall...

Under söndagen hade jag regelbundna sammandragningar som låg och tickade på, helt utan smärta. De fortsatte under natten och under måndagen. Jag sa till Johan:

-Ja, det kanske blir förlossning idag. Men det trodde jag ju inte själv riktigt på då jag haft regelbundna sammandragningar till och från under graviditeten. Kl: 11 var jag hos barnmorskan, livmodertappen oförändrad precis som de senaste två veckorna. Helt mjuk men fortfarande fullång, övre livmodermunnen öppen 4 cm. Sammandragningarna fortsatte ticka på under dagen. Vid 13-tiden klockade jag dom och då kom de med 5-7 minuters mellanrum. Strax innan kl 18 började de göra så smått ont vid sammandragningarna när jag låg i soffan. Johan frågade då om det var något på gång, om vi borde ringa någon.

-Nä, jag vet inte om det är på gång än sa jag. Johan började stöka på här hemma ändå, packa ihop det sista till förlossningsväskan och fixa vovvarna och så vidare. Jag och Axel låg kvar i soffan och jag var fortfarande osäker på om det verkligen var något på gång eller inte. Jag bestämde mig för att testa upp och gå lite, det onda minskade. Tog två alvedon.

-Nä, men det är nog bara förvärkar det här sa jag till Johan. De känns inte på samma sätt som när värkarna med Axel började...

KL:18.40 gick vattnet, inte alls som på film. Väldigt lite kom sipprande. La i ett skydd och ropade till Johan att nu gick vattnet. Innan jag visste ordet av det hade jag Johans telefon i min hand och han bad mig prata med förlossningen.

Kl: 19.30 kom Pia som skulle passa Axel och under den gångna timmen hade värkarna ökat markant. Jag kunde prata normalt genom dem, men de var smärtsamma. Pia sa lite skämtsamt att ja, vi får väl se om ni kommer hem snart igen. Mitt svar var att nä, nu blir vi kvar på förlossningen...

Kl 20.00 kom vi in på förlossningen. Vi blev invisade på ett undersökningsrum och jag sa på en gång att jag vill ha infarter satta på en gång och att jag ville ha eda. Blev undersökt, öppen 4 cm, livmodertappen helt utplånad. Vi fick ett förlossningsrum och jag fick ett gåbord att promenera med samt lustgas. Denna gång var lustgasen till stor hjälp!

Värkarna tilltog och blev intensivare. Strax innan kl 21 började jag fundera på varför jag utsatte mig själv för det här igen. Värkarna var riktigt smärtsamma och jag ville gråta av smärtan, jag kunde inte längre prata genom värkarna. 21.30 var äntligen edan på plats och smärtan började lugna sig allt eftersom minutrarna tickade vidare. Värk för värk blev smärtan mer tolererbar. Kl 22 kunde jag sluta använda lustgasen och blev undersökt igen, öppen 5 cm. Lillebror lär bli kvar på hotellet hela natten tänkte både jag och Johan. Kl: 22.10 kom Johan med fika och jag kunde äta obehindrat. Värkarna kändes som lätt mensvärk och det här med att föda barn kändes inte så jobbigt. At the moment. Värkarna tickade på med ca 4 minuters mellanrum. 23.00, värkarna blev smärtsamt intensiva igen och jag kastade mig på lustgasen igen. Värkarna började komma varannan minut och smärtan blev olidlig igen. Johan larmade och barnmorskan fyllde på edan. Nu var jag öppen 10 cm. Redan!

Jag ville ställa mig upp och gå lite med gåbordet så Johan och barnmorkan hjälpte mig upp, sen skulle barnmorskan gå och be någon ta över hennes andra patient. Nästan i samma sekund som hon klev ut från rummet kände jag att något hände. Babyn var på väg ut.

- Johan, han kommer nu, du måste larma.
- Vad säger du?
- Ja, Johan, han kommer nu, HAN KOMMER NU, DU MÅSTE LARMA!

Barnmorskan och undersköterskan kommer inspringandes på rummet, beordrar mig att lägga mig på sängen. Jag vägrar för jag ville verkligen inte det då. Men efter en kort diskussion lägger jag mig på sängen och 23.15 kommer krystvärkarna. Smärtan var som borta, eller rättare sagt; det var en helt annan typ av smärta som var mild och hanterbar och kroppen lydde mig. Jag hade kontrollen! Det var en helt fantastisk känsla att kunna styra över krystningen och 9 minuter senare var han ute. Lyckan var total. Kl 23:24 är han alltså född, vår andra son.

Moderkakan släppte inte inom rätt tid och jag var en hårsmån ifrån att få åka ner på operation, men som tur var kom den ut tillslut och jag slapp åka iväg!