Att låta Sonja vandra vidare har varit på tapeten ett tag och det känns verkligen som att det var rätt beslut. Men trots att både huvudet och hjärtat var med på det och jag var så förberedd som jag kunnat vara, så var det inget som gjorde det lättare. Det gör oerhört ont och känns enormt tomt nu. Hur förberedd jag än var så är någons död något jag aldrig kommer bli helt förberedd på. När jag ledde henne över ängen, i det höga gräset tittade jag på min tuffsiga ponnyskrutt, som jag hittade i en hage när jag kikade på en helt annan häst för två år sedan.
Hon var så vacker igår kväll och utstrålade ett sådant lugn och en sådan positivitet som jag inte känt hos henne på slutet. Det gjorde mig lugn. Sen var hon bara borta, fanns ingen kvar i hennes kropp och min fina lurvtuss hade lämnat oss kvar. Ensamma. Hennes närvaro var borta.
Att sedan hitta Ailo gömd under hebret, helt apatisk gjorde att paniken steg i bröstet och jag bad henne att inte dö samtidigt som tårarna svämmade över. Det kanske var menat så, från någon högre makts sida, att jag skulle koncentrera mig på de liv som fortfarande finns här, för tid att sörja har jag inte riktigt haft. Det enda som gnagt i mig de senaste timmarna är Ailos hälsa, att hon skulle bli bra fort och att det inte skulle vara något allvarligt. Nej, den här helgen blev inte alls så som den skulle. Men Ailo har fått komma hem igen och mår i alla fall mycket bättre nu. Jag fick se min hund som sig själv igen ikväll och det gjorde mig glad och lättad. Obeskrivligt glad och lättad. Nu är jag trött. Helt slut. Men innan jag skulle ha kunnat somna var jag tvungen att skriva av mig lite. Få utlopp för allt som skett under det här dygnet. Få lite ro i själen.
