svettigt!

Min häst är en intressant individ. När man inte lastat/lasttränat på ett tag (vilket vi inte gjort på några ÅR!) så sätter det sig i huvudet på Dóttla. Hon är inte rädd för transporten men hon vägrar gå in. Efter 3-5 stegringar så går hon in om man lastar henne med tränset. Och har man inte tränset på så har man ingen häst att lasta heller. Skittråkigt sätt att behöva lasta henne på men vi har som sagt inte lasttränat på några år. När vi hade en bra boogi-transport så lasttränade jag hyftsat ofta och när vi var på topp så kunde jag skicka in henne själv i transporten. Det siktar jag på nu, jag vill kunna skicka in min donna i transporten helt själv, utan hjälp, och jag vill att hon ska känna sig trygg! Så idag blev första transportträningen. Den gick inte som jag tänkt mig.

Jag började med att släppa lös henne i ridhuset men med repgrimman på och så jobbade vi så. Från början ville hon inte gå i närheten av transporten utan travade bara runt den på ett säkert avstånd. Så småning om kunde jag börja be henne komma fram till den genom att bjuda in henne till mig. Efter ca 30-40 min kunde hon kliva upp med framhovarna på lemmen och efter ca 1½ timme klev hon in i transporten själv 2 gånger. Jag ville då ta in henne en tredje gång men med grimskaft på. Det gick inte. Då kom stegringarna och tvärdragningarna. Så efter kanske 45 minuter av svettigt kämpande från bådas sidor, jag försökte få henne att lyssna på mig vid transporten och hon stegrade sig och tvärdrog så fort vi kom i närheten av lemmen, så fick jag göra min specialare med grimskaftet. Jag gör som en grimma av grimskaftet och får bort på så sätt bort hennes kraft att kunna tvärdra. Då klev hon på efter 10 min. Lastade av, lastade på, lastade av, lastade på. Inga problem. Dock var hon inte lugn i transporten då men hon följde med in och lät mig kommunicirea istället för att bara stänga av och dra iväg.

Hennes lastningsproblem sitter alltså i huvudet, och i repet jag leder med. Hon har inte panik men hon blir stressad. Har hon en gång lyckats med att dra iväg så ger hon sig inte förrän man får stopp på det. Hon stegrar och drar alltså pga att hon vet att hon kan. Alltså är det bara att fortsätta jobba med transporten så ofta som möjligt. För jag vet att bara vi kan hålla igång träningen så kommer stressen att ge sig, kommunikationen kommer att komma och jag kommer att lyckas sända in henne själv. Jag känner min häst och tyvärr är det såhär. Hade det varit någon annan hade jag inte gjort på detta sätt. men det är inte någon annan, det är Dóttla och hon behöver någon som säger lägg av och kom ner på jorden!

Gårdagens äventyr på Levene ridskola

Gosh. Igår var som sagt en härlig träningsdag för mig och Dóttla. Först skulle Bettan rida Bobby för Lisa så jag satte in Dóttla i en box. Efter en stund beslutade jag mig för att rida fram ute i den tomma paddocken och fixade iordning Dóttla. När vi sen skulle ut ur stallet kom Bertil fram, ridskolans get, och ville hälsa på D. Dessutom ställde han sig mitt ivägen. Great! Hur fan flyttar man en get med horn? Mitt i mina funderingar blev liten grå nockad av de där hornen också. Tillslut får vi hjälp av en tjej i stallet som schasar iväg geten och vi kan gå ut. Självklart har geten sprungit runt stallet när vi kommer ut till paddocken och så följde han med in. Men som tur var kröp han ut under staketet och ställde sig och åt gräs. Phuuuu! Dóttla speedar på i skritten inne på ridplanen pga alla hästarna i hagarna runt omkring. Efter en hyfsat kort stund börjar hon slappna av och jag kan börja rida lite mer. Dock tar det inte lång stund innan tre ridande ryttare kommer skrittandes in på uppfarten. Självklart skulle de också nyttja ridplanen. Dóttla är ju inte så van vid andra hästar på ett sådant sätt (att andra nya hästar rids på samma område) så det var klart intressant. Det blev alltså bara att skritta runt igen och försöka hitta ett lugn i pållen. Fungerade riktigt bra ändå! Medan vi skrittade runt där bland de andra tre hästarna red en av dem fram mot mig och frågade om Dóttla var en connemarakorsning.
- eh. Nej, det är en islänning detta.... sa jag.
- jaha, det hade jag aldrig gissat!
Så gick det en stund sedan kom samma kvinna fram.
- Men du, vad fin hon är i kroppen!
- ähum.. Tack! svarade jag.
Efter ytterligare en stund kom hon fram en sista gång och sa:
- Hon är inte så gammal va?
- Nja, 8 år.

De andra ryttarna galopperade och dressyrade runt på banan medan jag och Dóttla bara skrittade runt och mest såg förvirrade ut så jag förstår om vi såg lite oerfarna ut. Men jag vet inte hur jag ska tolka hennes ålderskommentar eller ens hur hon tolkade mitt svar...

när Bettan var klar fick jag komma in i ridhuset. Jag hoppade då av och ledde Dóttla in. Självklart följde geten Bertil efter oss in i ridhuset. He's got a thing for my horsie...

Under lektionen fick jag rida och träna på skritt-tempoväxlingar och bakdelsvändningar. Och jag har nu fått i uppdrag av Lisa att försöka att bara jobba liten grå i skritt och galopp. Då också från skritt till galopp och viceversa. Ska bli kul!

Lisa tycker att Dóttla är en positiv häst som gillar att jobba och att hon har en fin och bra skritt och att hon verkar stark i kroppen (på ett bra muskelärt sätt!) men hon skjuter över mig (ryttaren) på vänster sida. Hon tycker att jag har en mjuk och följsam kropp och en bra sits men att sadeln ger mig en något stolaktig sits och att jag viker mig i sidan när Dóttla skjuter över mig till vänster istället för att räta upp mig. Och som de flesta ryttare som rider mycket ensamma så har jag den där trevliga olaten att sitta och kika ner på hästen och marken istället för att räta upp kroppen och få upp ögonen.

Det var alltså en härligt lärorik lektion trots att Dóttla pinnade på bra mycket mer än förra gången (stressad, men på ett bra sätt). Och det är alltid kul att få creds för min häst och min ridning även om jag är extremt dålig på att bemöta positiv kritik. Men stolt det blir jag, som faan! ;)