olyckan är snabbt framme och igår kunde jag ha förlorat min älskade Ailo. Men hon mår bra, hon klarade sig utan större men och allt gick bra.
Jag jobbade ju både på Stadt och på City Gross igår, vilket gjorde att Ailo fick vara hemma ensam väldigt länge. Jag åkte självklart hem emellan passen och rastade henne, men för säkerhetsskull bad jag Lotta ta ut henne en sväng. Sagt och gjort tog Lotta ut Ailo på gården, lät henne vara med i stallet medan de fixade och donade. Som vanligt fick hon springa lös då hon inte springer i från gården. Isabella lekte en sväng med Ailo också, hoppade lite hinder och så på baksidan om stallet. Men så fick Lotta åka till akuten med Otto, och när hon kom tillbaka var Isabella och Ailo på framsidan. Inget konstigt med det. Men så börjar Ailo röra sig ner mot vägen och Isabella tror att hon bara ska gå och kissa. Men Vovveliten hade fått syn på Emma som red Sorti i sommarhagen och trodde antagligen att det var jag som red. Hon sprang alltså ut på vägen, men hamnade mellan hagarna. Hon är ju rädd för trådarna och sprang alltså på vägen. Isabella började ropa och locka på henne, Lotta började också ropa på henne, och Emma som satt på Sorti likaså. Ingen vet varför men ingen fick någon riktig kontakt med Ailo som valsade runt på vägen. Klockan var cirkus 18 och alltså både mörkt och halt. Det kom två bilar körandes, den första såg Ailo. Den stannade och satte igång varningsblinkers, men den andra förstod inte varför den första stannade och fortsatte förbi. Då fick den syn på Ailo och la sig på bromsen, men det var svinhalt och bilen gled. En chockad Ailo sprang tillbaka upp på gården och var både stressad och okontaktbar. Tillslut fick de in henne i stallet där de gick igenom henne grundligt och kunde lugna ner henne. Ailo klarade sig undan med ett litet skrapsår på ena bakbenet.
När jag kom hem vid tio-tiden var det en glad hund som inte visade några tecken på stress eller liknande som mötte mig. Jag hade aldrig kunnat gissa att jag varit nära på att förlora min älskade tjej några timmar tidigare om inte Lotta kommit ut och berättat om händelsen. Ailo var nämligen lika matglad som vanligt, drack sitt vatten normalt, kissade som hon brukar och var allmänt positiv när jag kom hem. Hon var dessutom ohalt och hoppade runt som en glad liten Vovveliten brukar göra.
Självklart fattade inte mitt huvud och min kropp innebörden av Lottas berättelse förrän en timme senare. Jag såg ju min hund och hon var glad och mådde bra. Men sen kom klumpen i magen och tårarna. Nej usch och fy! Jag är så otroligt glad över att jag får ha min fina tjej hos mig, att inget allvarligare hände och att jag har så bra människor runt omkring mig som fixar svåra situationer som dessa! Tack för att ni tog hand om Ailo, och tack för att alla ni andra runt omkring mig är så fantastiskt förstående och underbara!
Idag mår Ailo fortfarande lika bra. Så jag tror att faran för inre blödningar osv är över. Hon har inte varit svullen eller så heller kanske jag bör tillägga.
Så pussa en extra gång på era älskade, och tänk på att olyckan snabbt är framme!
