Livet är underbart ibland!

När man ska köra en häst ska man ha en bra sele och en baksele, så att hästen får chans att dra med hela kroppen och dessutom kan bromsa upp vagnen utan att förskjuta allt obekvämt framåt vid varje halt, avsaktning och nerförsbacke. Vi har lånat selen av Josefina, Rebecka och Lovisa och de hade ingen baksele. Jag kommer att köpa en ny och har kikat runt lite på nätet men ekonomin tillåter inte ett sådant köp just nu. Så när jag satt och kikade runt på nätet kom jag på att vi kanske kunde göra en egen baksele, en provisorisk, tills ekonomin tillåter ett inköp. Självklart var jag tvungen att prova. Jag ritade upp en liten ritning, så tog vi ut Dóttla och satte på selen. Tog fram måttband och mina gamla tömmar sen var det bara att klippa och klistar och så tvingade jag Jenny att hjälpa mig då vi fick sy för hand. Resultatet ser ni nedan!

Med lite vilja så går allt! Jag tycker att vi fick till bakselen riktigt bra. Rockarden blev mer stabil och hästen är allmänt supernöjd med att få dra. hela hon lyste upp och frustade gott under våran kvällstur idag. Och att kunna motionera hunden samtidigt är ju bara för skönt. Både nöjd hund och häst! Ibland är livet bara så jäkla gött! Så underbart!

Puss på er!

Hej på er där under solen

Idag har jag och Jenny städat huset, tvättat de sista schabraken och så har jag varit ute på äventyr. Jag har nämligen ridit Pajasa (uttalas Pascha). En sexårig ponny som 11 åriga Rebecka äger. Väldigt kul och lärorikt att rida andras hästar! Dock var Pajasa väldigt hård att rida. Inte alls mjuk och trevlig i kropp och mun. Det blev alltså väldigt mycket muskelridning på den hästen, den sorten jag hatar, verkligen hatar! Men ingenting fungerade utan att rida med musklerna. Så jag ger stora creds till Rebecka som faktiskt sitter och orkar rida den hästen. Hon har ett väldigt fint psyke, är skittrevlig att hålla på med och alldeles kolugn i hanteringen. Men hon är som sagt hård att rida i mun och kropp, inte stel, bara hård. Det hände liksom ingenting  när jag gav mjuka fina hjälper, utan det var verkligen till att ta i, rida med magmusklerna, sitta till ordentligt, lägga till skänkeln och verkligen vara tydlig och tillslut riktigt hård för att få igenom det jag ville. Och huvdet var antingen rakt uppe i luften, uppe vid molnen sådär, eller nere mellan knäna, nosen i bogen. Det fanns liksom ingen mjukhet och eftergift i hästen. Men jag tror ändå att Rebecka kommer att få en mjuk och fin häst om ett tag, en fin dressyrhäst att jobba med. Men det finns som sagt mycket att jobba med, det gäller att jobba mycket med eftergift och mjukhet, att jobba med att hitta de där lätta hjälperna.

Pajasa är importerad från Polen och jag har ju ingen aning om hur hon har haft det där. Hon köptes egentligen till Lovisa som hopphäst men Rebecka är yngre och mindre i kroppen och passar bättre storleksmässigt på Pajasa, och Rebecka är lagd åt dressyrhållet. Så jag tror verkligen på Rebecka och Pajasa, det kommer bli en skitfin och mjuk häst men det kommer ta ett tag tills de kommer upp på toppen. Hon har verkligen kapacitet den hästen. Och Rebecka är jätteduktig som ryttare. Så det var som sagt kul, intressant och lärorikt att rid Pajasa. Det kommer bli kul att följa Rebecka och Pajasa nu när jag bor här och se hur det går för dem när de ska ut på tävling.

På bilden: Rebecka och Pajasa!