Sen tog jag ut Helgi på en ridtur. Och jag har ju inte ridit honom på nästan två veckor nu och det märktes direkt. När vi skulle över bron, ut från gården, då protesterade han och talade om för mig att det var livsfarligt att ens titta på bron så det kom några rejäla stegringar och så försökte han dra iväg men lyckades inte. Jag satt lugnt och försökte få honom att göra halt och bara stå still och fundera över situationen. Efter fem minuter lugnade han ner sig och stod still. Efter någon minut till släppte han ner garden och traskade över bron utan att fundera något mer och sen var det lugnt resten av ridturen. På ett sätt är han en väldigt modig häst för att han försöker göra rätt även när han är osäker och stressar upp sig men på ett annat sätt är han en väldigt feg häst då många saker kan vara livsfarliga i hans ögon och han är liksom alltid beredd på att sakta ner, göra en slide-stop eller skygga åt sidan. Det är lite som att rida med handbromsen i så att säga. Men trots att han är så osäker så märks enorma framsteg när jag rider honom ute. Från början reagerade han väldigt stort på mycket och var ofta spänd hela ridturen, och nu när han reagerar stort är det oftast bara från början av ridturen. Innan det här lilla uppehållet som blivit reagerade han nästan inte alls under ridturerna mer än att han saktade ner farten lite och kunde stanna då och då. Och han vågar numera gå som första häst när vi är ute med sällskap (Therese och Alfur) vilket inte fungerade från början. Så jag märker stora framsteg på kort tid med världens finaste Helgi. Han är hagens konung och har stormat in i mitt hjärta med sin vita stjärna och lilla snopp på mulen. Han är här för att stanna och det känns så rätt!
Nej nu ska jag städa för i morgon kommer världens bästa Jenny hit och ska hälsa på i några dagar. Och sen är tanken att jag ska promenera till stallet och ta hand om pållarna. Mina fina hästar som gör mig så lycklig!
