Igår täckade jag min gråa lillskit innan jag for till jobbet, då det regnade jättemycket, vilket jag fick äta upp. Jag ville ha en torr häst till ridturen på kvällen, därav täcket. När jag kom hem och gav hästarna hö var täcket och hästen hela och hyfsat rena. Gick och mockade klart ridhuset (då jag behövde skottkärran till att hämta vatten) innan jag fyllde dunken med vatten. När jag rullade in skottkärran i hagen och började hälla vatten i hinken så kommer tre hästar travandes från skogen. En viss liten grå med ett ben innanför en av remmarna under magen. Tjoff så gick täcket sönder. Så hon hade alltså klarat sig hela dagen med täcket utan problem, men när jag kommit hem och visat mig så tog det 10 minuter så var täcket trasigt. Dessutom såg hon sådär äckligt nöjd ut när jag tog av täcket.....
Och sen, när jag väl skulle rida så hade jag en lerinpackad häst. HELA HÄSTEN full i lera. Jag som verkligen inte alls var på humör för en helrengöring av pålle. Men det blev rätt mysigt med en rejäl borstning i alla fall. Älskade lilla grå...
 |
Det är lite skönt att hästen fortfarande är grå så
att det inte ser lika hemskt ut som det var... |
 |
LERA! :D <3
eller not... |
Men efter en lååååååååång stund var Dôttla hyfsat ren och jag kunde leka julafton och klä granen...
Först biten av ridturen gick inte bra, alls, andra delen gick bättre. Men det var inte en av våra bästa dagar, inte. Just nu går hon som en klocka så fort vi är inom fyra väggar. Men när vi rider ut, promenerar eller liknande förvandlas hon till det illvilliga lilla kallblodet som har bestämda åsikter om vad som är bäst. Not so fun, men jag älskar henne oavsett vad. För vore hon inte hon så vore hon inte min lilla grå. Hon är speciell, hon är svår och hon är tjorvig men det är just det som gör att vi passar så bra ihop. För de bra stunderna är så stora för mig, de väger upp de där dåliga stunderna.
