Jag har börjat läsa på om separation och har lite artiklar som jag vill dela med mig av.
https://www.svd.se/skiljas-en-livskris-med-manga-faser - Superbra artikel, som förklarar mycket av det jag upplever just nu. Jag känner igen mig och där jag känslomässigt är just nu. Bearbetning.
https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/relationer/separation
https://www.expressen.se/halsoliv/sex--relationer/guide-till-en-bra-separation-uppbrott-skilsmassa/
Just nu känner jag mig nedstämd. Jag känner mig ledsen, det saknas något. Tomhet. Jag saknar det vardagliga i att vara en familj. Jag saknar närheten. Jag saknar det fina, jag saknar planeringen, jag saknar att dela med mig. Jag är på en plats i livet där jag inte trodde att jag skulle behöva vara och jag vill ta mig härifrån. Jag vill gråta, men just nu kommer inga tårar. Jag får bara acceptera nuet, acceptera att jag känner så här och låta det vara såhär. Jag sitter i tystnaden, försöker bara att känna in, andas. Acceptera.
Jag går igenom mina känslor. Försöker låta dom ta plats, låta dom få utrymme. Jag är arg, jag är förtvivlad, jag är sårad, jag är ledsen, jag är avundsjuk, jag saknar, jag hatar, jag älskar, jag känner mig osedd, jag känner mig bortbytt, jag känner mig borttappad, jag känner mig trasig. Det gör ont. Jag har så många känslor att bearbeta. Jag har så mycket att gå igenom innan jag är redo att förlåta, släppa taget. Jag vet att det är det som är målet, att förlåta både mig själv och en annan, att släppa taget och gå vidare. Jag ser vägen, jag har tittat ut på kartan vart målet finns. Jag vet att jag bara måste ta mig igenom det här. Arbeta mig igenom det här. Arbeta med mig själv. Låta mina känslor komma fram.
Jag har tagit bort mina sociala medier. Det är för mycket information, för mycket för mitt huvud att ta in. Jag vet att jag skulle scrolla igenom mina bilder, mina album. Titta bakåt, försköna, skapa mer sorg i mitt sinne. Det är nog sorgligt som det är, det är nog mycket känslor och det är en nog lång väg att gå som det är.
Acceptans. Jag måste acceptera att det är här jag är, just nu. Jag måste acceptera att jag inte kan skynda på min läkningsprocess eller stänga in mina känslor igen för att skynda vidare. Låtsas må bra. Låtsas att allt är hanterat och klart. Jag är precis där jag måste vara, här och nu. Jag kan inte springa ifrån mina känslor, eller min ångest. Jag måste bara vara i det jobbiga. Andas. Bearbeta. Känna.
Jag tittar ut, det är grått och regnigt. Det känns skönt att vädret därute speglar vädret inom mig. Det känns fint på något sätt.
Idag är jag ledsen, men jag tror att jag känner mig lite mindre trasig. Lite mer som en människa. Det hjälper att skriva. Det hjälper att prata. Min ångest har än så länge hållit sig under kontroll idag. Hittills har jag mest bara varit sorgsen. Så jag har påbörjat en promenad på en stig mot att bli stark igen, jag har börjat bearbeta, jag har påbörjat processen. Imorgon är en ny dag, med nya möjligheter och kanske ännu ett steg blir avklarat, mina känslor kanske mattas av lite. Steg för steg. Känsla för känsla. I morgon kanske jag kan tycka om mig själv lite mer, se det fina med mig.
Näring. Jag behöver äta. Jag har varit vaken sen klockan 06, jag har joggat 6 km, jag har duschat och jag har startat tvättdagen. Jag har inte ätit än. Klockan är snart 11 och jag har druckit ett glas mjölk hittills. Jag har precis lagt in en macka i ugnen som ska ugnsrostas då jag inte har någon brödrost. Det tar bara lite längre tid. Men jag är på gång, jag ska få i mig en macka. Det är svårt att motivera sig till att äta när suget efter mat inte finns. Jag som aldrig haft svårt att äta, senaste åren har jag snarare ätit för mycket mat, för mycket godis, för mycket gott. Nu vänder sig magen ut och in när jag tänker på sötsaker. Och magen vill helst inte erkänna att den behöver mat. Men jag vet att jag och min kropp behöver näring, jag behöver få i mig mat för att fungera, för att må bra och för att återhämta mig. Så jag får kämpa på. Tvinga mig att ha en plan för mat.
God morgon ångest.
Jag öppnar ögonen, tittar på klockan, strax efter 06. Och du har redan klivit upp och bosatt dig i min mage. Jag känner att kroppen varvar upp, ligger som på spänn. Klumpen i magen känns som ett svart hål med egen dragningskraft. Hålet suger tag i mig. Det ligger där och väntar på att dra ner mig i sitt iskalla känslogrepp. Det är som om jag har en dementor från Harry Potter i min närhet, som väntar på att suga ut allt det glada ur mig, min själ. Men mitt huvud är tomt, det är bara ångesten som finns där. Tankarna, snurret, sorlet och kaoset i huvudet är inte orsaken. Ångesten bara finns där. Lika ovälkommen som morgonandedräkten. Eller kanske ännu hellre ovälkommen som kräksjuka.
Jag ligger kvar. Låter ångesten göra sig hörd, säga sitt. Jag lyssnar. Efter en timme har den lugnat sig. Dämpat sitt sug, sin dragningskraft. Bäddat ner sig i min mage och vilar en stund. Den finns kvar där under ytan. Men den skriker inte längre på mig, den slumrar.
Min självbild, mitt jag, min självkänsla och mitt värde känns trasigt, hela jag är trasig. Jag har en oerhört lång väg att gå innan jag har byggt upp mig själv igen. Jag har alltid varit rätt säker på mig själv, nu känns kärleken till mig själv långt bort. Jag måste jobba med mig själv och den person jag vill vara, göra val som gör att jag kan börja älska mig själv igen. Jag måste ta hand om mig själv.
Jag vet att kroppen behöver mat, motion och vila för att må bra. Just nu har jag svårt att tillgodose mig själv med mat. Det tar emot att planera vad jag ska äta, jag känner mig knappt hungrig och jag har en klump i magen som gör att magen känns full. Att förse min kropp med mat är något jag måste jobba med och försöka få till. Kroppen behöver all energi den kan få. Jag vet det, jag pratar ofta med mina patienter om deras matintag vid sjukdom.
Mitt första mål är att få i mig tre mål mat per dag. Igår fick jag i mig två. Men då får jag stanna upp och ge mig beröm ändå. Två mål mat är bättre än ett eller inget. Jag får inte haka upp mig på att jag "misslyckat" med något.
Mitt nästa mål är 30 minuter pulshöjande aktivitet varje dag. Sen jag blev utskriven har jag joggat en bit varje dag och avslutat med yoga. Jag vet att kroppen mår bra av det, jag vet att det är lika effektivt som antidepressiva mediciner, vilket jag hoppas att jag inte ska behöva få recept på. Det är mitt mål att hålla igång för att hjälpa min kropp att må bra. En del i att hitta tillbaka till mig själv. Från början kände jag mig misslyckad med att jag inte orkade springa så långt. Men då fick jag hejda mig själv, säga till mig att sänka prestationskraven och bara ge mig credd till att jag faktiskt tog mig ut. Vilket är så långt ifrån en självklarhet man kan komma när man mår dåligt.
Igår klarade jag mig utan ångestmedicinen. Jag tog mig igenom mina jobbiga känslor och mina vågor av ångest ändå. Det känns bra, ett steg i rätt riktning. Ett steg närmare mig själv. Jag kommer förmodligen behöva medicinen någon fler gång fram över, kanske idag, kanske i morgon. Men en hel dag utan är en dag närmare ett mer välmående jag. Jag måste se det positiva i de små framstegen, lyfta dom. I natt sov jag själv för första gången, och det gick bra. Ännu ett steg i rätt riktning. Jag tar dagen som den kommer och får se hur jag mår idag. Vilka bra saker jag kan lyfta från dagen och försöka att inte hänga upp mig på mina "misslyckanden". Jag är människa, jag har brister. Just nu har bristerna en tendens att lysa klarare än mina lyckanden. Men jag känner ändå att jag börjat vända, mina tankar och mitt jag har en målbild att jobba mot och jag får acceptera att vägen inte kommer vara spikrak.
Mando Diao - Long long way
