Lång väg att gå

God morgon ångest.
Jag öppnar ögonen, tittar på klockan, strax efter 06. Och du har redan klivit upp och bosatt dig i min mage. Jag känner att kroppen varvar upp, ligger som på spänn. Klumpen i magen känns som ett svart hål med egen dragningskraft. Hålet suger tag i mig. Det ligger där och väntar på att dra ner mig i sitt iskalla känslogrepp. Det är som om jag har en dementor från Harry Potter i min närhet, som väntar på att suga ut allt det glada ur mig, min själ. Men mitt huvud är tomt, det är bara ångesten som finns där. Tankarna, snurret, sorlet och kaoset i huvudet är inte orsaken. Ångesten bara finns där. Lika ovälkommen som morgonandedräkten. Eller kanske ännu hellre ovälkommen som kräksjuka. 

Jag ligger kvar. Låter ångesten göra sig hörd, säga sitt. Jag lyssnar. Efter en timme har den lugnat sig. Dämpat sitt sug, sin dragningskraft. Bäddat ner sig i min mage och vilar en stund. Den finns kvar där under ytan. Men den skriker inte längre på mig, den slumrar. 

Min självbild, mitt jag, min självkänsla och mitt värde känns trasigt, hela jag är trasig. Jag har en oerhört lång väg att gå innan jag har byggt upp mig själv igen. Jag har alltid varit rätt säker på mig själv, nu känns kärleken till mig själv långt bort. Jag måste jobba med mig själv och den person jag vill vara, göra val som gör att jag kan börja älska mig själv igen. Jag måste ta hand om mig själv. 

Jag vet att kroppen behöver mat, motion och vila för att må bra. Just nu har jag svårt att tillgodose mig själv med mat. Det tar emot att planera vad jag ska äta, jag känner mig knappt hungrig och jag har en klump i magen som gör att magen känns full. Att förse min kropp med mat är något jag måste jobba med och försöka få till. Kroppen behöver all energi den kan få. Jag vet det, jag pratar ofta med mina patienter om deras matintag vid sjukdom.

Mitt första mål är att få i mig tre mål mat per dag. Igår fick jag i mig två. Men då får jag stanna upp och ge mig beröm ändå. Två mål mat är bättre än ett eller inget. Jag får inte haka upp mig på att jag "misslyckat" med något. 

Mitt nästa mål är 30 minuter pulshöjande aktivitet varje dag. Sen jag blev utskriven har jag joggat en bit varje dag och avslutat med yoga. Jag vet att kroppen mår bra av det, jag vet att det är lika effektivt som antidepressiva mediciner, vilket jag hoppas att jag inte ska behöva få recept på. Det är mitt mål att hålla igång för att hjälpa min kropp att må bra. En del i att hitta tillbaka till mig själv. Från början kände jag mig misslyckad med att jag inte orkade springa så långt. Men då fick jag hejda mig själv, säga till mig att sänka prestationskraven och bara ge mig credd till att jag faktiskt tog mig ut. Vilket är så långt ifrån en självklarhet man kan komma när man mår dåligt.

Igår klarade jag mig utan ångestmedicinen. Jag tog mig igenom mina jobbiga känslor och mina vågor av ångest ändå. Det känns bra, ett steg i rätt riktning. Ett steg närmare mig själv. Jag kommer förmodligen behöva medicinen någon fler gång fram över, kanske idag, kanske i morgon. Men en hel dag utan är en dag närmare ett mer välmående jag. Jag måste se det positiva i de små framstegen, lyfta dom. I natt sov jag själv för första gången, och det gick bra. Ännu ett steg i rätt riktning. Jag tar dagen som den kommer och får se hur jag mår idag. Vilka bra saker jag kan lyfta från dagen och försöka att inte hänga upp mig på mina "misslyckanden". Jag är människa, jag har brister. Just nu har bristerna en tendens att lysa klarare än mina lyckanden. Men jag känner ändå att jag börjat vända, mina tankar och mitt jag har en målbild att jobba mot och jag får acceptera att vägen inte kommer vara spikrak.

Mando Diao - Long long way