Tru hopp och kärlek: 23 nov. 2010

tisdag 23 november 2010

Lugn

Mamma ville ut och gå med hundarna så jag följde med ut på min vackra grå springare. Lite reflexer och tränset fick hon på sig och sedan stack vi ut i det mörka vinterlandet på en mysig skrittur. Dottla var faktiskt ganska avslappnad och lugn för att vara hon, och skrittade på i mammas takt. Haha, mamma frågade till och med om min lilla dam hade dålig kondis! Hon försökte vända några få gånger men det var bara att vända tillbaka så fortsatte hon skritta på rätt väg. I början jobbade jag lite med henne men för det mesta fick hon bara skritta på låååång tygel. Vi gick/red Kristofferssonrundan i motsatt riktning så att galoppbacken blev nerförsbacke. När vi kom ut på vanliga vägen så blev Dottla pigg och ville galoppera, men det fick hon inte för mig. Resultatet blev en mjuk och fin tölt flera meter, innan hon liksom kom på sig själv och försökte öka/spänna sig till ett race. Men se den gick inte, fick sitta och hålla in henne och slutligen mjukna i handen för att få fram hästen som kan skritta på låååånga tyglar igen. Under sista biten längs vägen innan vi skulle svänga in på uppfartsvägen så försökte Dottla gå över mamma(!?) och gena över en åker tillbaka till stallet, men det fick hon inte heller utan det var att gå på vägen som gällde. Knashästen!

Fick i alla fall en härligt mjuk hästmule inkörd i famnen när vi kom tillbaka till stallet. Hon är en myyyyyshäst, min lilla häst! <3

Otroligt skönt

Det känns otroligt skönt att jag och Dóttla har tagit oss så här långt tillsammans. Där vi är idag. Vi vill såklart ännu längre, bli ännu bättre! Men jag är så otroligt stolt över vad vi har kämpat oss fram till nu. Vår resa har bestått av blod, svett och tårar bokstavligt talat och vi har inte alltid kommit överens om saker och ting. För några år sedan så kunde jag komma hem, gråtandes, för att en ridtur gått så otroligt dåligt. Min pålle var en tickande bomb som reste sig högt över marken när hon inte ville något, hon stängde av och drog iväg eller vägrade lyssna. Det var inte det som var det jobbiga, jag var aldrig rädd för henne, hon ville aldrig skada mig men hon var som hon var. Helt plötsligt stod vi stegrandes mitt i vägen just för att hon inte ville gå framåt. Som tur är så bor jag ju i Börön så billisterna är väldigt få, men det var ändå hemska tankar som for genom mitt huvud. Hon kunde försöka sig på att galoppera nerför mördarbacken trots att vi hade med oss andra hästar och ryttare som sällskap och hon sket oftast i de andra hästarna så fort det var hon som var först, hon som gjorde som hon ville och lämnade dem. Det var en mardröm av och till och jag mådde otroligt dåligt när jag behövde ta i med hårdhandskarna. Som sagt, jag grät när jag var tvungen att ta till ridspöet eller ta i riktigt hårt i tyglarna för att hon ens skulle bry sig. Men trots dessa hemska stunder så fanns det alltid stunder som var helt fantastiska, stunder där vi bara flöt samman och allt fungerade. Det är dessa stunder som gjorde att jag orkade fortsätta. Och jag är glad att jag gjorde det, att jag kämpade mig fram för det finns liksom ingenting annat än mig och Dottla. Vi känner varandra innan och utan och jag får alltfler kommentarer om att hade Dottla hamnat hos någon annan så hade det inte fungerat, hon hade inte fungerat, jag hade inte fungerat. Mina grannar har kommit fram och sagt att de tycker att jag gjort ett sjukt bra arbete, människor jag inte känner har kommit fram och sagt liknande och det helt oberoende av varandra. Det känns skönt att veta att allt inte är omöjligt och allt är inte hemskt. Det är några år sedan den där mardrömsperioden var men den sitter i, jag vet hur hon kan vara och skillnaden är numera att jag vet hur jag ska hantera det. Inte till hundra men jag vet hur jag ska få det att fungera okej när min dam stressar upp sig och bara försöker stänga av. Jag kan ju säga att det är ett under att jag inte åkt av henne mer än vad jag gjort! Hahaha! Mellan typ 5 och 10 gånger max under dessa 7 underbara, fantastiska år...

Jag fick henne när jag var 12 år. Alldeles för liten, egentligen, för egen unghäst, ja det inser till och med jag! Men det var det bästa som hände mig då och det är fortfarande det bästa som hänt mig. Vi var bästa vänner redan då. Det var vi, punkt slut. Blod, svett och tårar är det värt när mardrömmen börjar närma sig drömmen istället. Jag älskar min häst (och har alltid gjort, sedan första gången jag såg henne), trots att hon kan totalskita i andra människor, och i mig då och då. Hon springer fortfarande över andra människor, även om det händer väldigt, väldigt sällan. Hon kan dra iväg när man leder henne i grimma och vuxna män klarar knappt av att hålla henne. När hon stressar upp sig så stänger hon in sig samtidigt som hon skiter i en och bara vill springa hem. Men hon är och förblir min älskade dröm som allt mer börjar bli till verklighet. Mitt hårda arbete har gett resultat. Min älskade pålle har börjat bli något som liknar en häst i skallen. Och det bästa av allt är att vi ständigt tar oss framåt trots bakslag. Nya insikter, nya lärdomar och nya kunskaper! Min Dóttla är och förblir MIN DÓTTLA!
.

Lina som tagit och redigerat bilden!

Jag tror inte att någon verkligen förstår till hundra vilka starka känslor och minnen jag har med denna dam, positiva som negativa. Men jag tror att folk kan vara förstående, ha liknande upplevelser osv.

Varma hälsningar från Lina :D

Hejsan Bellas blogg och hennes läsare! Lina Andersson här som skriver en liten gästblogg :)

I helgen som var så besökte jag Bella och hennes busiga pållar. Så åkte dit på fredagkväll, käkade lite middag och sen satte vi igång att jobba.
Fick rida Dóttla, som ni säkert redan vet är Bellas egna häst. Hon är en väldigt speciell häst måste jag säga. Jag har ridit henne några gånger förut också, men.. ja jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det. Men det tar tid att lära känna henne liksom, jag känner henne inte än. Hon har sitt egna sätt, och Bella har sitt egna sätt. Jag själv är ganska van vid ridskolehästar, vilket är en helt annan värld. Och för någar år sedan red jag ganska mycket islandshästar, men det var så pass länge sen så har som glömt bort "hur man gör", haha. Jag har ridit på ridskola sedan jag var 5 år gammal, men som sagt så är det helt annorlunda.

Dóttla är en otroligt go' häst, som gärna blir kliad på och myst med. Men hon har ett humör! ;) Och hon är ganska speciell att rida, man måste liksom komma på HUR man ska göra för att få henne att slappna av, och att jobba i form. Ibland får jag till det lite grand, men oftast inte, haha. Övning ger färdighet. Jag tycker det är viktigt att lära känna hästen riktigt, så man vet hur den reagerar i olika situationer och hur man ska rida den på bästa sätt. Och för det krävs såklart att man tillbringar mycket tid med hästen.

Men, åter till i fredags. Vi red ut en ganska kort sväng. Trú är kanske den segaste hästen jag har sett, haha. I alla fall på grusvägen, då hon tar väldigt lång tid på sig, medans Dóttla har en otrolig fart. Så fick jobba lite med att försöka lugna ner henne, vilket inte var jätte lätt. När vi kom till "galoppbacken" så fick jag order om att låta henne galoppera av sig ;). Och att hon verkligen skulle fatta riktig galopp och inte blanda gångarterna, vilket hon tydligen har börjat lite med. Så i början blev det nån blandning ett par steg, men sen tog hon galoppen fint. Så hon fick galoppera så länge hon orkade. Till sist var det som att det gick inge mer, och hon flåsade ganska tungt. Men pigg/stressad som hon är, så trots att hon var alldeles flåsig så var hon ändå jätte alert och fortfarande pigg. Hon fick galoppera lite till, men hon var ändå pigg x) haha. Vi väntade på att Bella och Trú skulle komma ikapp, och sen skrittade vi en bit. Avslutade med att leda hästarna hem. Kan ju tillägga att Trú går aningens fortare på skogsvägarna.

På lördagen så red vi ut en sväng till, lite längre. Fick rida Dóttla igen. Hela turen gick bra, men har som samma problem hela tiden, att det är stressat och lite som hon vill, haha. Vid vissa tillfällen var det något läskigt som inte gick att gå förbi, och då fick unghästen Trú ta täten och visa att det inte alls är farligt. Lite komiskt. Men ja, det var en riktigt mysig tur med fina snölandskap och en del galopper. Efter turen gick vi in på ridplanen. Vi var inte där så länge, men jobbade lite med henne i skritt och försökte få henne att slappna av och söka sig neråt, under direktiv från Bella.

Jag tycker att det är grymt kul att rida och lära känna nya hästar. Men jag är lite så att innan jag lärt känna hästen så vågar jag inte riktigt säga till ordentligt, ifall den gör något "oönskat" liksom. För på något sätt får jag känslan av att det är "pinsamt", när hästens ägare står och kollar på. Jag vet att det låter jättetöntigt, men så är det. Så ibland går det bättre om jag är själv med hästen och får utforska själv. Och jag vet ju själv hur det är om någon annan rider ens häst(eller sköthäst i mitt fall), eller kanske håller på med något annat av ens djur. Man vill liksom gärna säga åt personen vad den ska göra osv. Kanske tycker att personen gör fel. Men samtidigt så lär man sig ju av sina misstag. Och jag och Bella är väldigt bra kompisar, inte direkt så att jag tycker att det är pinsamt på det sättet, men det kan ändå vara lite känsligt. På något sätt vill man ju inte göra något som ägaren inte hade gjort i den situationen. Hoppas att ni förstår hur jag menar :). Men ju mer man lära känna hästen desto bättre är det ju såklart.

Kanske blev en lite flummig text, men kan ju sammanfatta med att jag har haft en trevlig helg hemma hos Bella med henne och hästarna, och att man aldrig blir fullärd när det gäller hästar. Finns alltid något nytt att lära sig. Så jag uppskattar all tid jag får med hästar, för att själv kunna utvecklas. Jag har ju ingen egen häst att utvecklas med på det sättet, men jag kan alltid förbättra mig själv.

Så jag tackar för mig för den här gången, och vill ni läsa mer av mig eller kolla på mina bilder, så kan ni gå in på min blogg: www.linaanderss0n.devote.se

Här kommer lite bilder som jag tog under helgen hos Bella: