Jag är trött, snorig och hostig. Känner mig inte alls pigg och kry. Men vad gör det när man har en liten en att ta hänsyn till här hemma? En som bestämmer och vill leka, inte sitta still. Det är svårt att vara sjuk när man är ledig och har lilleman hemma. Ja lillleman är ju förstås Axel och så liten är han ju inte längre. 29 november kom han ut med dunder och brak, och i år blir han ju faktiskt två år. Två år med världens bästa minimänniska. Ibland känns det som om dessa två år bara sprungit förbi i raketfart. Ibland känns det som om Axel har funnits vid min sida hela mitt liv. Och just nu ligger han och sover i vagnen, yaaaay!
Idag gick jag in och läste min förlossningsberättelse här på bloggen igen. Det är snart två år sedan jag genomgick den värsta smärtan i mitt liv och fick den bästa gåvan i världen. Och nu är det snart dags igen. Ja, för mig känns det som snart även om det är några månader kvar. I mars kommer ett litet syskon till Axel, som vi längtar!
Idag gick jag in och läste min förlossningsberättelse här på bloggen igen. Det är snart två år sedan jag genomgick den värsta smärtan i mitt liv och fick den bästa gåvan i världen. Och nu är det snart dags igen. Ja, för mig känns det som snart även om det är några månader kvar. I mars kommer ett litet syskon till Axel, som vi längtar!
Det är över 1½ år sedan jag skrev något här på bloggen. Och ibland saknar jag faktiskt den där tiden jag hade för mig själv, att bara få skriva av mig om vardagliga ting. Och konsten att kunna gå tillbaka och läsa om och minnas. Men egentid- när man har barn- är i princip obefintlig. Speciellt när man som jag, jobbar både dagar, kvällar och helger. Jag och Johan gör så klart så gott vi kan för att låta varandra få tid över till det vi vill göra utöver att umgås och ta hand om Axel på den lediga tiden. Men det är verkligen inte lätt alla dagar i veckan! Och då blir bloggtiden obefintlig.
Självklart ska jag inte skylla min tystnad enbart på tidsbrist, den beror också på att skrivsuget varit obefintligt. Det har varit två år av lite blandad och intensiv karaktär. Men det får kanske bli ett annat inlägg. Om jag vill berätta, det återstår att se.
Just nu har jag två unghästar här hemma och såklart Damen. Unghästarna är ju såklart Feykir och Herkules och de är två år och två väldigt trevliga individer. Dottla är ju Dottla och hon har tagit det rätt lugnt sen Axel kom ut. I sommar har hon varit halt så hon har mest gått och njutit av sommaren och betet med smågrabbarna. Nu har jag precis börjat sätta igång henne och har som plan att skritta länge, länge innan vi kommer igång ordentligt. Min förhoppning är att runt jul ha henne hyfsat igång och då få tag på en medryttare som kan hålla henne igång fram till sommaren. Men vi får se, det hinner hända mycket på några månader och Dottla har ju en egen vilja också!
Utöver att vara mamma, legitimerad sjuksköterska och hästägare så är jag numera också tävlingsansvarig i Gneisti. Jag har en plan att få vår klubb lite mera levande, lite mer engagerad. Få tävlingskalendern att se lite roligare ut! Jag känner mig otroligt peppad att få till nästa års tävlingssäsong. Vi får se hur det kommer att gå.
