Igår var en mysig dag. Ungefär hela dagen tillbringades i sängen/soffan. Men det hände ju lite saker också. Vid två-tiden klev jag ut genom dörren och gick ner i stallet, fixade iordning och gjorde klart allt där. Eftersom mina två bättre hagar just nu är helt hopplösa (upptrampad lera som fryst, knaggligt och djävligt!!) så bestämde jag mig för att låta hästarna få gå i den lite mindre hagen i slänten, där det även finns lite att gnaga på. Ledde dit dem och de blev överlyckliga. Kände att hungern blev påträngande och gick in till Johan igen. Satte oss i soffan och pratade om vad vi skulle äta. Bylla bestämde vi. Yaaay. Då kommer grannen och knackar på.
- Hej. ähum. Era hästar har rymt... De står ovanför 45:an.
- Hehe, va, nej men de... *tystnad* kikar ut på "balkongen" och ser att trådarna fladdrar lite hejvilt. Inga hästar kvar där inte.
Jag tackade så mycket och så fick både jag och Johan kasta oss ut. Som tur var kom ännu en granne och plockade upp oss och skjutsade upp oss till hästarna. Han hade försökt fånga in dem men tydligen hade Sonja lagt öronen bakåt och motat bort honom.
Vi kliver ur bilen, jag går fram till Cilla och får på henne grimman. Sonja kommer med öronen bakåt och visar tydligt att vi inte är välkomna. Jag går fram och fångar in Dottla och så får Johan hålla de båda damerna medan jag försöker ta Sonja också. Men det hade hon inga planer på att tillåta. Fick gå efter henne något varv runt flocken innan jag började kunna få kontakt. Men så strök hon förbi Cillas rumpa och jag kom lite för nära hennes flock och henne så öronen åkte bak och så sparkade hon. Någon svordom kom det allt innan jag haltade efter Sonja, och då gick det helt okej att fånga in henne också...
Inte en skråma på någon av hästarna. Alla såg ut att må bra efter det lilla äventyret. Ja, alla förutom jag då som får hoppa runt som en krympling. Tur jag har världens bästa man som pysslar om mig!
Jag har faktiskt aldrig sett en häst uppföra sig på Sonjas vis men jag vet ju inte heller vad hon har upplevt i sitt liv. Hon är ett djurskyddsfall och hon har gått som ensamhäst (men tillsammans med kossor) så jag vet inte vad som gjorde att hon kände att flocken (Cilla) behövde skyddas. För hon är ju inte alls rädd för människor. Fast å andra sidan är hon väl inte så glad i mig nu när jag fått ta hand om och gjort rent bölden... Men det var intressant att se att så fort vi tog Cilla så kom Sonja och visade att det inte var okej. Som om Cilla var hennes föl eller som om hon var ledarhingsten och jag en annan hingst eller så... Cilla och Dottla brydde sig inte alls och jag fick ju klampa fram och plocka in D utan att Sonja brydde sig. Svårt att beskriva vad som hände men det var mycket intressant att se och uppleva även om det gjorde och gör väldigt ont i mitt ben nu efteråt. Man lär sig alltid något nytt!
