Jag mår dåligt. Så dåligt och jag vet inte vad jag ska skriva, kan skriva för att få mina tankar på print. Jag vill spy, jag vill gråta, jag vill hjälpa. Jag förstår inte, jag kan inte se Norges händelser framför mig. Det hugger i hjärtat och magen är fylld av olust. Hur överlever man sin eller sina älskade som dog på ön, eller i regeringshuset. Hur överlever man den psykiska som kommer med att ha överlevt den här människans oförklarliga handlande. Hur överlever man att ens bästa vän eller kärlek dog men inte en själv, och rädslan av att leva där och då på ön. hur kommer man någonsin kunna lita på en polis igen och hur kommer samhället agera på det här. Jag är rädd för det här kunde ha varit Stockholm eller vilken annan ort som helst här i Sverige eller i världen. Det kunde ha varit jag som fick uppleva den där skräcken, eller känna kulan vina genom min kropp och känna hur livet sakta glider ur mig. Det hade kunnat vara mina bröder eller mina bästa vänner. Jag mår så dåligt. Det gör ont i mig. Hur kunde det hända, hur kunde han genomföra detta? Just nu är jag glad att det inte hände mig, eller mina älskade. Men rädslan finns där, så in i helvete. Hur skulle jag överleva om det var min familj som togs bort i från mig. Jag vill inte leva i rädsla, och ett samhälle ska inte byggas på rädsla. Så jag fortsätter att tänka varma glada tankar och hoppas innerligt att det blir bättre, att Norge reser sig och tar sig ut ur rädslan. Att världen går mot det bättre även om det känns mörkt nu.
Många tankar. Mycket snurr. Livet är oförutsägbart och läskigt så in i helvete.
