Jag tycker om att ta reda på vad jag kan förvänta mig i olika situationer. Jag är en ganska jobbig person så sätt, vill googla allt som kommer upp som frågetecken. Så även i denna process, i den fas jag är i nu. Jag vill gärna veta när, var och hur jag tar mig ur det här jobbiga. Hur snabbt går det? När är jag fri? När blir det bra? Så jag har googlat. Jag har googlat sorg, separation, att gå vidare och så vidare.
På något sätt är det skönt för mig att läsa på om vad jag går igenom. Jag går igenom en separation, jag går igenom sorg. I det jag kan läsa mig till så går det psykologiskt sett att likställa en separation med ett dödsfall, jag har förlorat en person från mitt vardagliga liv som jag har stått nära i flera år.
Det finns olika faser jag måste gå igenom för att gå vidare, för att komma vidare. Chock, förnekelse, nedstämdhet, acceptans, bearbetning och nyorientering. Jag tror att jag pendlar lite mellan de olika faserna nedstämdhet, acceptans och bearbetning just nu. Jag har varit alldeles för duktig på att stoppa undan mina känslor och leva i förnekelsefasen, men som sagt kom det en katalysator som sätta sprutt på hela mitt begravda berg av känslor. Så länge jag är i sorg kommer mina känslor åka bergochdalbana. Jag kommer gråta, jag kommer känna sorgen, förtvivlan och allt däremellan. men jag måste också våga komma tillbaka till en vardag, till det dagliga livet. Sorg är övergående och kommer ge med sig, det enda som behövs är tid. Tid att älta, tid att vila, tid att ta hand om sig själv.
Idag hade jag en jättetuff förmiddag. Barnen har varit här sen i torsdags och varit med mig hela tiden. Jag är rätt trött och slut av alla känslor som kommer och går och i morse kände jag att nu spricker jag snart av alla känslor. Så när barnen åkte stormade känslorna in. Jag bröt ihop, tårarna sprutade och jag fulgrät. Hjälp, vad jag fulgrät. Jag tog ut soporna med tårarna rinnande nedför kinderna och snoret hängandes ur näsan, struntade helt i om någon stackars granne skulle se mig. Jag la mig på golvet i köket och fulgrät. Hulkade och viskade till mig själv att det kommer bli okej, bara släpp ut skiten så kommer det bli okej. Jag låg på golvet, det kalla betonggolvet och lät känslorna svalla, tills det inte fanns någon gråt kvar. Då kravlade jag mig bort till sängen och dog. Ja, så kändes det som i alla fall. Jag var så trött. Jag låg i sängen i någon timme. Sen började jag fundera, vad ska jag göra nu. Ligga här och skumpna bort? Nej. Jag lyckades peppa mig upp på benen, bestämde mig för att ge mig lite egna djävla endorfiner, så jag pushade ut mig i spåret. 8 km blev det och det kändes bra, jag kände mig okej. Större delen av turen kände jag mig till och med stark. Sen stretchade jag mig igenom ett yogapass också.
Därefter blev det den känslomässiga bergochdalbanan igen. Ensamheten kom och knackade på min dörr. Berättade hur tragiskt mitt liv var nu, utan familjen på heltid. Du är ensam, är du inte nöjd nu? sa den. Jag lyssnade, sjönk ner i soffan och ville bara försvinna. Så var det en annan röst som kom in, gav mig ett val till att lyssna på ensamheten. - För i helvete, pallra dig i väg till stallet. Nu. Andas. Lev. Återhämtning. Så jag började lyssna på den rösten istället. Och jag drog på mig ridkläderna fort, innan ensamheten fick mig att ändra mig.
I bilen på väg till stallet hade jag ett pepptalk med mig själv. Bra jobbat idag, du tog dig igenom alla känslor, tog dig ut och tränade, körde ett yogapass och nu sitter du här, i bilen på väg till stallet. Fy fan vad du är grym alltså. Jag gick igenom relationen och varför den avslutats, satt där och hade en dialog. Ja, jag pratade högt med mig själv. När jag kom ut till hästarna kändes det nästan bra. Så jag tog med Almur upp och borstade igenom honom. Jag bestämde mig då för att prova en ridtur och så blev det. Mitt huvud och mina känslor höll ihop och jag kunde vara här och nu med honom. Vi skrittade ut och det var en sån fin känsla. Som jag har längtat. Äntligen! Och genast kändes det här tunga lite lättare, nu har jag något att se framemot igen. Jag ska lägga upp en plan för hans träning och så har jag målbilder att arbeta med.
Ikväll kom barnen förbi för att hämta snuttarna som glömts här. Det kändes ledsamt när de åkte igen men det var då jag satte mig och googlade, och nu känns det bättre. Det känns lite som att jag kan orientera lite mer i min sorgeupplevelse. På något sätt.
