Jag och min häst har ett speciellt förhållande. Men ibland tar det ett tag för mig att förstå vad det är min pålle vill säga. De senaste gångerna jag försökt ta in henne från hagen har slutat med att hon drar iväg i hundra knyck från mig x antal gånger innan jag blir galen (och skiter i mitt samvete) och drar grimsskaftet runt snoken på henne. Otaliga gånger har detta hänt, jag vet inte vad felet är.
Men idag lyssnade jag på henne. Jag jobbade med Sia och Tru' först, och sedan begav jag mig ut i hagen för att försöka få med min häst in. Då hade hon gått ifrån flocken och stod nästan inne i skogen, helt själv. Jag gick ner till henne, satte mig ner och sträckte ut en hand, mitt sätt att bjuda in henne på. Hon kom genast men lugnt fram och nosade på mig, sa hej matte. Jag tog upp repgrimman och höll fram den, och hon lät mig ta på den. Men så började jag gå upp mot grinden, då stannade hon. Jag stannade också och tittade på min pålle. Hon vände huvudet mot skogen och tittade dit, länge, innan hon vände huvudet mot mig och funderade. Hon vände tillbaka huvudet mot skogen en stund och sedan tillbaka till mig igen. Då hukade jag mig ner och sträckte fram handen och hon tog de få stegen fram till mig. Jag stod och klappade en stund på henne innan jag försökte gå en bit igen. Vi kom ca 3 meter innan samma procedur upprepades. Vi gick några steg och upprepade, stannade och upprepade. Så när vi var framme vid bäcken stannade vi igen, hon tittade mot skogen, tittade på mig, skogen igen och sedan på mig. Då försökte jag lägga lite press på henne och "drog" lite i repet. Det jag menar då är att jag lät henne känna att jag höll i grimskaftet som annars varit hängandes under hela tiden. Det fick henne att tvekandes vända mot skogen och gå ditåt, istället för att "följa" trycket och komma till mig. Jaha, tänkte jag, som är extremt van vid att så fort jag försöker ta till och verkligen dra i repet så dundrar hästen iväg åt motsatt håll, så jag gav efter och följde med istället. Dottla stannade då och tittade lugnt på mig.
När min häst visar så tydligt att jag är dum i huvudet som inte lyssnar när hon verkligen visar mig så här självklara saker så förstår jag henne. Hon vill vara med mig, hon gillar mitt sällskap men hon vill inte följa med in. Vad det är hon inte vill göra vet jag inte än men det ska jag luska ut. Men att hon inte vill följa med in visar att jag som människa gör något fel.
Jag misstänker att jag faktiskt kört för mycket ridplansarbete även om jag varierat själva arbetet, så tycker hon nog att ridplanen är tråkig. Kan vara så.
Jag stod inför ett val; försöka tvinga med min stackars pålle in i stallet och må dåligt själv över att jag måste tvinga min häst att följa med som ni fått läs om för några inlägg sedan, eller prova något helt nytt. Jag valde det senare. Jag valde att följa min hästs väg. Men underligt nog ville hon inte leda själv, inte till en början i alla fall. Nej när det gick upp ett ljus för mig att hon faktiskt vill vara med mig (och inte med de andra hästarna som vi gick ifrån) så var hon nöjd. Vi promenerade iväg genom skogen, till en öppning ut från hagen. Också promenerade vi med mig först, en slak och hängande lina emellan och Dottla sist. Vi promenerade in i skogen, följde ingen specifik stig utan bara vandrade på. Efter kanske 15 min eller så vände vi hemåt, då hoppade jag upp och lät Dottla välja väg, vilket hon tyckte var otroligt roligt. Och då tog vi oss en härlig galopp också, utan sadel och i repgrimma. Underbart säger jag bara. Underbara lilla pålle.
Så lyssna på din häst, skit i att den inte vill följa med in eller så! Lyssna och lek, ha kul, älska. Både du och din häst ska vilja vara med varandra, ni ska vilja gå ut och jobba. Våga bryta mönstret och prova dig fram.
Jag själv ska öppna ögonen än en gång, tack vare min häst. Tänka om, tänka nytt.
