Bitter eftersmak

Igår kom ångesten tillbaka. Den la sig tillrätta i min mage och kramade om. Den kom, oinbjuden och ovälkommen. Men det brydde den sig inte om. Den tog sin plats och struntade i vad jag ville. Jag andades, fokuserade på Otto (Axel var några timmar hos Morbror Viktor) och försökte tänka på annat. Det gick inte. Så jag satte mig på golvet, lät ångesten riva och slita i min mage och tittade på när Otto rev ut saker och plockade in saker i mina köksskåp. Jag satt där och gav mig själv andrummet att vara i ångesten, känna känslorna. Jag sa att det fick vara okej, och jag la undan måstet jag hade på g (disken). Jag satt där och hade känslostormen inom mig medan Otto påtade på. Han log och jag kunde le tillbaka. Jag fick en puss, två pussar, tre blöta snorpussar och han var glad. Han hämtade kläder ur storebrors låda och ville klä på sig (hade badat tidigare). Och jag kunde se på honom, vara med honom och dela hans glädje trots det som pågick inom mig. Efter någon timme klingade den av, ångesten. Släppte sitt grepp och lämnade bara en dov eftersmak.

Igår kväll kom den tillbaka, inte lika kraftfull, precis när ungarna somnat. Jag låg där, i sängen. Lät tankarna snurra. Och lyckades ändå somna efter någon timme. Nu på morgonen kom den igen, väckte mig vid 5, fick kroppen att varva upp. Men på något sätt slumrade jag till. Ångesten lät sig inte påverkas av det. Den tryckte sig in i mina slummerdrömmar. Lät mig drömma om alla känslor. I drömmen var jag svartsjuk, jag betedde mig surrealistiskt svinigt och jag skrek och grät och ladda ur. Jag vaknade och kände mig lättad över att det bara var en dröm. Men känslorna ligger där, med sin bittra eftersmak. Orosmolnet finns, där. Fladdrar. 

Jag vet att det bara är "känslor", de går över. De ska bearbetas och så blir det bättre. Jag vet det. Jag hade önskat att jag inte behövt känna dessa känslor när jag har barnen. Jag känner mig så.. dålig..? Som förälder, som mamma. Som inte bara kan släppa de där obehagliga känslorna och vara här och nu med barnen, helt och fullt. Jag hoppas att det blir annat idag. Orosmolnet börjar dra sig tillbaka nu, det känns bättre efter att ha skrivit av sig. Släppt ut lite känslor här också. 

Tre bra saker med gårdagen:

Axel var supertaggad och fick åka buss med morbror Viktor.

Jag och Otto tog en vilostund tillsammans mitt på dagen, så mysigt! 

Solen sken på oss när vi var ute och lekte. 

Tre bra saker med mig

Jag är empatisk

Jag är omtänksam

Jag är påhittig