Ibland har min häst sådana där dagar då ingenting fungerar riktigt som det ska, idag var en sådan dag. Jag skulle hämta henne i hagen och så fort jag fått tagit på henne grimman och gått några meter så tvärdrar hon iväg till de andra hästarna igen. Ja ja, tänker jag och trampar modfällt efter. Jag får än en gång tag i henne och hon gör precis likadant, vänder nosen mot de andra hästarna och drar tillbaka till dem. Oavsett hur hårt grimman trycker mot nosryggen så går hon emot trycket. Efter att hon dragit tre gånger på raken så bestämmer jag mig för att prova att sitta upp och rida till grinden, vilket självklart också misslyckas. Min häst var ju redan uppstressad och helt inne i sin jobbiga värld så att försöka styra med hjälp av grimma och sits var bara att glömma. Vi snurrade, sprang, snurrade lite mer, stressade upp oss lite till, snurrade några fler varv innan jag gav upp och gick emot mitt goda samvete. Jag drog grimskaftet en sväng runt halsen och en sväng runt nosen (det blir liksom en repgrimma där du som håller får mycket mera kraft) och drog med mig min lilla donna upptill grinden. Hon kämpade emot, jag kämpade emot. I hennes värld koasade allt och det enda som fungerar då är att skärma av henne från de andra hästarna, få henne att hitta fokus igen. Få henne att inse att ansvaret inte ligger hos henne precis hela tiden.
Så väl inne i stallet drog jag av både grimman och grimskaftet och Dottla fick stå helt lös, som vanligt. Då slappnade hon av, släppte in mig i hennes värld och lät mig ta över ansvaret.
Vi myste en liten stund innan jag tog ut henne på ridplanen tillsammans med en stor blå sop-påse. Jag släppte lös henne och började lugnt att klappa henne med påsen och efter några minuter kunde jag lägga den över öronen och ner över ögonen utan att hon rörde sig. Myshästen. Sedan jobbade vi lite med löslongeringen som gick riktigt bra och då avslutade vi. Då fick hon gå helt lös ner till hagen.
Från att ingenting fungerar alls, i princip, till att lyssna hur bra som helst. Det är en vändning det! Och idag var det precis så. Från kaos till trygghet och glädje.
En blid från i somras; när mitt kusinbarn Tindra red Dottla.
- Nej vad då ridskolehäst?
