Otroligt skönt

Det känns otroligt skönt att jag och Dóttla har tagit oss så här långt tillsammans. Där vi är idag. Vi vill såklart ännu längre, bli ännu bättre! Men jag är så otroligt stolt över vad vi har kämpat oss fram till nu. Vår resa har bestått av blod, svett och tårar bokstavligt talat och vi har inte alltid kommit överens om saker och ting. För några år sedan så kunde jag komma hem, gråtandes,  för att en ridtur gått så otroligt dåligt. Min pålle var en tickande bomb som reste sig högt över marken när hon inte ville något, hon stängde av och drog iväg eller vägrade lyssna. Det var inte det som var det jobbiga, jag var aldrig rädd för henne, hon ville aldrig skada mig men hon var som hon var. Helt plötsligt stod vi stegrandes mitt i vägen just för att hon inte ville gå framåt. Som tur är så bor jag ju i Börön så billisterna är väldigt få, men det var ändå hemska tankar som for genom mitt huvud. Hon kunde försöka sig på att galoppera nerför mördarbacken trots att vi hade med oss andra hästar och ryttare som sällskap och hon sket oftast i de andra hästarna så fort det var hon som var först, hon som gjorde som hon ville och lämnade dem. Det var en mardröm av och till och jag mådde otroligt dåligt när jag behövde ta i med hårdhandskarna. Som sagt, jag grät när jag var tvungen att ta till ridspöet eller ta i riktigt hårt i tyglarna för att hon ens skulle bry sig. Men trots dessa hemska stunder så fanns det alltid stunder som var helt fantastiska, stunder där vi bara flöt samman och allt fungerade. Det är dessa stunder som gjorde att jag orkade fortsätta. Och jag är glad att jag gjorde det, att jag kämpade mig fram för det finns liksom ingenting annat än mig och Dottla. Vi känner varandra innan och utan och jag får alltfler kommentarer om att hade Dottla hamnat hos någon annan så hade det inte fungerat, hon hade inte fungerat, jag hade inte fungerat. Mina grannar har kommit fram och sagt att de tycker att jag gjort ett sjukt bra arbete, människor jag inte känner har kommit fram och sagt liknande och det helt oberoende av varandra. Det känns skönt att veta att allt inte är omöjligt och allt är inte hemskt. Det är några år sedan den där mardrömsperioden var men den sitter i, jag vet hur hon kan vara  och skillnaden är numera att jag vet hur jag ska hantera det. Inte till hundra men jag vet hur jag ska få det att fungera okej när min dam stressar upp sig och bara försöker stänga av. Jag kan ju säga att det är ett under att jag inte åkt av henne mer än vad jag gjort! Hahaha! Mellan typ 5 och 10 gånger max under dessa 7 underbara, fantastiska år...

Jag fick henne när jag var 12 år. Alldeles för liten, egentligen, för egen unghäst, ja det inser till och med jag! Men det var det bästa som hände mig då och det är fortfarande det bästa som hänt mig. Vi var bästa vänner redan då. Det var vi, punkt slut. Blod, svett och tårar är det värt när mardrömmen börjar närma sig drömmen istället. Jag älskar min häst (och har alltid gjort, sedan första gången jag såg henne), trots att hon kan totalskita i andra människor, och i mig då och då. Hon springer fortfarande över andra människor, även om det händer väldigt, väldigt sällan. Hon kan dra iväg när man leder henne i grimma och vuxna män klarar knappt av att hålla henne. När hon stressar upp sig så stänger hon in sig samtidigt som hon skiter i en och bara vill springa hem. Men hon är och förblir min älskade dröm som allt mer  börjar bli till verklighet. Mitt hårda arbete har gett resultat. Min älskade pålle har börjat bli något som liknar en häst i skallen. Och det bästa av allt är att vi ständigt tar oss framåt trots bakslag. Nya insikter, nya lärdomar och nya kunskaper! Min Dóttla är och förblir MIN DÓTTLA!
.

Lina som tagit och redigerat bilden!

Jag tror inte att någon verkligen förstår till hundra vilka starka känslor och minnen jag har med denna dam, positiva som negativa. Men jag tror att folk kan vara förstående, ha liknande upplevelser osv.