Just nu känner jag mig nedstämd. Jag känner mig ledsen, det saknas något. Tomhet. Jag saknar det vardagliga i att vara en familj. Jag saknar närheten. Jag saknar det fina, jag saknar planeringen, jag saknar att dela med mig. Jag är på en plats i livet där jag inte trodde att jag skulle behöva vara och jag vill ta mig härifrån. Jag vill gråta, men just nu kommer inga tårar. Jag får bara acceptera nuet, acceptera att jag känner så här och låta det vara såhär. Jag sitter i tystnaden, försöker bara att känna in, andas. Acceptera.
Jag går igenom mina känslor. Försöker låta dom ta plats, låta dom få utrymme. Jag är arg, jag är förtvivlad, jag är sårad, jag är ledsen, jag är avundsjuk, jag saknar, jag hatar, jag älskar, jag känner mig osedd, jag känner mig bortbytt, jag känner mig borttappad, jag känner mig trasig. Det gör ont. Jag har så många känslor att bearbeta. Jag har så mycket att gå igenom innan jag är redo att förlåta, släppa taget. Jag vet att det är det som är målet, att förlåta både mig själv och en annan, att släppa taget och gå vidare. Jag ser vägen, jag har tittat ut på kartan vart målet finns. Jag vet att jag bara måste ta mig igenom det här. Arbeta mig igenom det här. Arbeta med mig själv. Låta mina känslor komma fram.
Jag har tagit bort mina sociala medier. Det är för mycket information, för mycket för mitt huvud att ta in. Jag vet att jag skulle scrolla igenom mina bilder, mina album. Titta bakåt, försköna, skapa mer sorg i mitt sinne. Det är nog sorgligt som det är, det är nog mycket känslor och det är en nog lång väg att gå som det är.
Acceptans. Jag måste acceptera att det är här jag är, just nu. Jag måste acceptera att jag inte kan skynda på min läkningsprocess eller stänga in mina känslor igen för att skynda vidare. Låtsas må bra. Låtsas att allt är hanterat och klart. Jag är precis där jag måste vara, här och nu. Jag kan inte springa ifrån mina känslor, eller min ångest. Jag måste bara vara i det jobbiga. Andas. Bearbeta. Känna.
Jag tittar ut, det är grått och regnigt. Det känns skönt att vädret därute speglar vädret inom mig. Det känns fint på något sätt.
Idag är jag ledsen, men jag tror att jag känner mig lite mindre trasig. Lite mer som en människa. Det hjälper att skriva. Det hjälper att prata. Min ångest har än så länge hållit sig under kontroll idag. Hittills har jag mest bara varit sorgsen. Så jag har påbörjat en promenad på en stig mot att bli stark igen, jag har börjat bearbeta, jag har påbörjat processen. Imorgon är en ny dag, med nya möjligheter och kanske ännu ett steg blir avklarat, mina känslor kanske mattas av lite. Steg för steg. Känsla för känsla. I morgon kanske jag kan tycka om mig själv lite mer, se det fina med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar