Idag är en bra dag

Den här veckan har varit en av de svåraste i mitt liv. Jag har som sagt inte varit med om detta register av mörka känslor tidigare. Inte heller min reaktion, den fysiska intensitet som slog ner i min kropp. Inte heller har jag behövt den sjukvård inom psykisk ohälsa som jag behövde nu. Det är en omvälvande känsla, ett helt nytt perspektiv och en helt ny erfarenhet för mig. På något sätt har jag fördomar och annat i min ryggsäck om hur man hamnar inom sjukvården på ett sådant sätt och det är svårt att ta till sig att jag nu har den här erfarenheten. Den stämmer inte överens med den självbild jag har haft. Trots att jag är yrkesverksam inom vården och vet om att vem som helst kan hamna där,  VEM SOM HELST kan ha ett behov av att bli omhändertagen för att bearbeta en kris en tid. Men jag tror jag ska skriva om det i ett senare inlägg.

En ur personalen berättade att han varje morgon sa till sig själv; Idag blir en bra dag. Han var bra på sitt jobb, han lyssnade och han gav mig lite inspiration och hopp i allt det mörka, trista, gråa, svarta. Under mina dagar som inlagd kändes ingen dag som en bra dag för i mina preferenser är en bra dag för min del en dag när jag varit glad utan negativa tankar, känslor och så vidare. Alltså en vanlig dag utan gråt, sorg eller ilska. Men jag gillar tanken och jag gillar det faktum att man ska plocka ut det som var bra, låta dagen vara bra för att den haft bra stunder. 

Så. Idag har det varit en bra dag. Inte för att jag inte varit ledsen, eller för att jag inte haft ångest. Nej, även idag har mitt huvud kokat av tankar. Ångan har pyst ut ur öronen. Men idag har jag fått lite mer struktur i mitt virrvarr av tankar och känslor. 

Jag tog en sväng till stallet, ryktade hästarna och tog en promenad med Almur. Jag kände mig jättenedstämd över att jag inte kunde släppa mina tankar och vara här och nu med hästarna. Jag upplevde att mina tankar och mitt mående gjorde att min tid med hästarna var jobbig. Jag kunde inte stänga av negativiteten och ridningen som jag längtar efter kändes så oerhört långt borta. Men jag tog mig ut. Jag borstade på dom och jag tog mig ut på en promenad. Under promenaden hade jag ångest, min fina kompanjon; klumpen i magen fanns med mig hela tiden. Men jag kunde skärma av den, ta till mig den och det var som om det var okej att den fanns där. Sen kunde jag koppla mina känslor till specifika tankar. Jag upplevde att känslorna inte rasade över mig utan att de kom en och en och avlöste varandra. Att jag kunde känna mig arg, tillät mig att vara arg och koppla ihop det med situationer, tillfällen och tankar. Så jag hade hela känsloregistret, jag hade ångesten men det var mer struktur i virrvarret. Inte lika mycket kaos. 

Sen kom min fantastiska vän Maria förbi med middag. Vi har pratat en lång stund ikväll och det känns så himla fint att jag inte är ensam i min ensamhet. Att jag ändå har mina vänner som finns där, som lyssnar, som pratar, som lyfter andra perspektiv och som jag är så tacksam över att jag har i mitt liv. 

Min ångest triggas igång när någon går iväg från mig. Så när Maria åkte hem gjorde ångesten och oron entré igen. Men inte lika påträngande, inte riktigt lika skrikande och klagande högljutt. Så idag har det varit en bra dag.