måndag 28 september 2020

Akut krisreaktion

 Hej. 

Att skriva fungerar för mig som bearbetning. Just nu är jag inne i en fas, ett skede, en situation som jag aldrig trott att jag skulle behöva uppleva. Eller snarare en kris och ett känslosvall som jag inte förstod att jag kunde gå igenom. 

Jag har genomgått en hel del senaste halvåret; en separation, flytt till mamma, Feykir som skadade sig och dog, flytt till ny lägenhet, en sommar med väldigt hög arbetsbelastning, köpte ny häst och hela stallet åkte på förkylning så hästarna har stått i karantän i snart två månader och det är inte över än. Det som har hänt är väl i stort sett det som alltid händer, nämligen livet. Livet pågår och snurrar på och istället för att ge mig tid att sörja så har det bara för mig varit att köra på. Jag har behövt ordna upp en hel del i min tillvaro och har först nu på hösten landat i mitt nya boende och börjat förstå att jag nu ska leva själv och ha barnen varannan vecka. Har jag bearbetat någonting? Svar NEJ. 

Jag har packat in alla känslor i lådor, osorterat och utan etikett, slängt in dom i ett förråd och stängt dörren, långt in, långt bak i mitt huvud. På en dammig plats där jag inte behöver tänka på dom, känna dom.  Hoppats att det skulle räcka. Det finns inget problem förrän det finns ett problem, typ. Jag tror att jag har gjort så här i flera år. Packat in och stängt, inte sorterat ut och slängt det som behövde slängas. 

Och i förra veckan kom det, den utlösande faktorn, bägaren som fick det att rinna över. Dörren öppnades och ett berg av känslor vällde ut och landade på mig. Jag blev levande begravd av mina känslor. Jag kunde inte andas, jag ville inte. Jag ville dö. Det gjorde så ont. Jag var arg, ledsen, besviken, sorgsen. Jag var rädd. Jag blev maktlös. Alla känslor samtidigt. Hela livet gick från hyfsat färgglatt till en mörk gråskala. Jag kan inte beskriva det annat än som att jag blev Jokern, ni vet. (En bra film men väldigt mörk, se gärna i gott sällskap!)

Jag tappade mitt värde, jag tappade bort mig själv och livet tappade sin mening. Fysiskt stängde jag av, jag kunde inte äta, jag kunde knappt prata och jag såg mig själv utföra suicidhandlingar. Det gjorde fysiskt ont. Kroppen skrek och jag ville klä av mig min egen kropp. Klättra ur den, ta bort den där ångesten. Jag har aldrig varit med om de här känslorna, den här reaktionen. Jag kunde aldrig föreställa mig det här berget av känslor, av intighet, av självhat, av sorg, av meningslöshet. När den utlösande faktorn väl kom, så är jag så oerhört glad över att jag har de vänner jag har och den familj jag har. Jag har dom ett samtal bort och dom kom. Dom fanns där. Hela förra helgen hade jag någon hos mig, med mig. De satt, lyssnade på det lilla som verbalt kom ut. Tog hand om mig. Tog hand om det där lilla skalet av mig. Jag kände själv att det här behöver jag hjälp med, det här är inte bara en walk in the park och så är det över. Så...

... Jag fick hjälp att bli inskriven på psyk. Och det var en lättnad, för en stund var alla måsten borta och jag tilläts bara vara i mitt känslosvall. Jag behövde inte fundera på att mata och promenera Ailo, eller på att diska, bädda sängen eller fylla mitt kylskåp med mat. Att laga mat och förse mig själv med mat var en fysisk omöjlighet för mig, jag ville bara tyna bort under berget av känslor som långsamt kvävde mig. Att utföra någon som helst typ av vardaglig handling kändes som en fysisk omöjlighet. Nu slapp jag fundera på det. Och jag slapp känna tyngden av att någon av mina närstående behövde belastas av mig. För så kändes det också. På allt blev jag en instabil belastning som krävde något av mina närstående. Ännu en kvävande känsla som tillkom på mitt känsloberg.

Första dagarna på psyk var känslorna övermäktiga, ångesten så djup, så väldigt fysisk och smärtsam. Jag hade en konstant slingrande orm i min mage, den kramade om min magsäck och ville få mig att kräkas. Känslan för mig är svår att beskriva. Min ångest sätter sig i min mage och ibland är det en konstant klump där i som när man ätit alldeles för mycket, magsäcken är full och man vill kräkas upp allt. Ni vet den känslan? Nu var det en sådan överfull klump plus den där ormen som kramade om magsäcken. Stundvis ville min magsäck bara vända sig ut och in på något vis. Men jag kräktes inte. Magen var ju tom, jag åt ju inte.

Jag fick hjälp med att dämpa min ångest, lindrande medicin och sömnmedicin. Mina nätter blev drömlösa. Jag uppmanades att älta, älta, älta. Prata, känna, dela med mig av och älta ännu lite mera. Så det gjorde jag med personalen, med psykologen. Läkaren sa att man måste börja med sina handlingar så kommer känslorna sakta men säkert efter. Försöka göra saker, prata med de andra patienterna. Inte bara ligga på rummet och stänga in sig i ensamheten. Så jag började prata lite med de andra, en av dagarna la jag och en annan patient ett 500-bitarspussel med lite inhopp från personal. Ångesten kom i vågor, svepte över mig, fick min mage att krampa. Men jag lyckades sitta kvar. 

Gråt. Den här veckan har jag gråtit, och gråtit, och gråtit. Mest inne på rummet, för mig själv. Men också under pratstunder med personal. Ibland behöver man bara gråta, gråta ut allt elände. 

Och nu då? Är jag frisk och välmående? Nej. Inte än. Jag är utskriven och hemma. Det här kommer ta lång tid. Jag behöver tid. Tid att bearbeta ännu mera, att sörja, att sakta ta tillbaka mitt värde, hitta tillbaka till mig själv, min livsglädje. Förstå och förlåta. Ångesten kommer fortfarande i vågor. Fredag och lördag var bra dagar med lätta ångestvågor, min fina och helt fantastiska vän Pauo kom hit över helgen, bodde här med mig. Min Elin kom hit. Min fina, fina Elin. Och jag fick le, skratta, må gott. Vi gick igenom gamla minnen, alla tokigheter vi varit med om. Jag fick känna mig en aning som vanligt, som en glad version av mig själv igen. För en stund. I lördags kväll kom ångesten igen, kroppen kom inte ner i varv och jag hade en drömfylld natt med många uppvak. Söndagen fortsatte i ångestens grepp, den kom och gick med sina vågrörelser under hela dagen. Men den blev aldrig så där djup, så där illa som förra helgen. Jag bröt ihop en stund men det hjälpte att prata. Sitta på golvet i timmar och prata om allt det dåliga, allt det som var bra, vad jag saknar och varför allt är som det är. Pauo lyssnade på dagen, mamma lyssnade på kvällen. Jag fick träffa barnen, ha dom under några timmar. Det var tufft, för min familj är splittrad. Jag måste hantera det faktum att vi nu är två olika familjer. Och jag har inte bearbetat det färdigt. Men dom är mina, mina fantastiska små människor. Mina barn, min familj. 

Jag vet att det kommer ta långtid att bli klar med det här berget av obearbetade känslor, jag kommer få acceptera att mina känslor bjuder på en bergodalbanetur lite då och då. Men de har redan nu blivit glesare och inte lika djupa. Ångesten är inte lika tät, eller man kan säga att den har förlorat lite av sin makt. Ormen i magen kan inte krama lika hårt. Jag har verktyg för att ta hand om den, jag har vänner som finns där, som hjälper, stöttar och lyssnar. Jag har medicin för de värre vågorna. Dag för dag vinner jag tillbaka lite av mig själv, trots att själen inte går att limma och laga med silvertejp. Jag är mer mig själv idag än jag var för en vecka sedan och det är en vinst. Babysteps så att säga. Om ett halvår, ett år önskar jag att jag får känna mig lycklig igen. Få smaka på lyckan, känna mig nöjd med mig själv, med min tillvaro. Det är mitt mål och varje dag som får vara lite färgglad, lite positiv är en vinst, en seger, ett steg till mot mållinjen. För tillslut vinner glädjen, vinner det fina och man har fler bra dagar än dåliga och de dåliga dagarna glesas ut. 

Läkaren beskriver min känslomässiga drunkning som en akut krisreaktion på grund av livsomvälvande händelse. Och det kommer bli bra, det kommer inte vara något återkommande. Det är bara att acceptera och bearbeta sina känslor, våga känna dom dåliga eller jobbiga känslorna också. Jobba med sig själv. Jag kommer inte kunna springa ifrån mig själv. Jag kommer inte kunna springa bort min ångest. Men det blir bättre, dag för dag. Och det enda jag kan göra är att ge mig tid. Och ta hand om mig själv. Se till att kroppen får mat, får motion och se till att jag får vara människa med mänskliga behov och mänskliga brister.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar