Feelings

Människan är komplex. Vi vet saker, vi kan saker. Vi kan skilja på rätt och fel och vi kan styra våra handligar. Teoretiskt vet den tänkande sidan av oss vad som är rätt och fel. Sen har vi den känslomässiga biten. Vi har känslor. Känslor som skapar reaktioner i hjärnan som får oss att reagera. De senaste veckorna har mina känslor härjat. Det har varit som om jag varit onykter i flera veckor, min impulskontroll har varit sänkt och jag har reagerat utefter de känslor jag har haft. Det jag vet har inte splat någon roll, det är mina känslor som har haft kontrollen. För jag är bara människa. Det var som att öppna pandoras ask av undantryckta känslor, den där dagen som allt ballade ut. Dagen som mina känslor exploderade. Jag har varit så arg, så himla arg. Jag har varit ledsen, så väldigt, väldigt ledsen. Jag har känt mig sårad och övergiven. Mina känslor tog över mitt huvud och de gick inte att stoppa. Det öppnades ett svart hål inom mig, ett svart hål som har haft en egen dragningskraft, en egen vilja baserat på mina känslor. 

Och nu har jag fått göra ett intensivt bearbetningsarbete. Jag känner mig äntligen nykter igen, jag känner äntligen igen mig själv och jag kan äntligen tänka igenom mina handlingar och styra över mina känslomässiga impulser igen. Känslor är känslor, de påverkar kroppen och styr vårat hormonsystem, får oss att reagera. Men äntligen kan jag styra om jag ska agera på den känslomässiga reaktionen eller inte. Inte alltid men som normalt. På ett vanligt sätt. Människan är komplex och vi styrs av så många kemiska processer som påverkar oss, som får oss att göra eller agera på olika sätt. Känslor är inget som går att sopa under mattan, de styr oss. De påverkar oss. Att inte bearbeta och hantera sina känslor gör bara att känsloberget byggs på tills det rasar ner över en och helt plötsligt måste man ta sig igenom alla känslor. 

De gångna veckorna har varit oerhört tuffa. Min kropp har gått på högvarv, mina känslor har löpt amok och det har bara varit att åka med på den dagliga begochdalbanan. Nu äntligen har livet börjat återgå till det normala. 

Det här kommer inte definera mig som person, men jag kommer bära med mig den här nya kunskapen om mig själv. Hur jag hanterar svåra saker, vad jag behöver för att komma vidare och hur jag kan arbeta vidare med mig själv. Och jag tror att den insikten är viktig, att se sig själv. Att vara ärlig med sig själv, med vad man känner. Att tillåta sig att känna och vara i det jobbiga, se till att gå igenom det känslomässiga som behöver bearbetas, utan att det i slutändan definerar oss. Vi är så mycket mer än en kort sekvens av känslomässigt kaos. Jag är så mycket mer.