Familj. Axel ritade en teckning på familjen idag. Och så säger han: Mamma, jag är ledsen. Ja älskling, jag är också ledsen. Det är okej att vara ledsen, alla blir det ibland. Men det kommer bli bra.
Ungarna busar, leker. Jag låter tårarna rinna, kan inte stoppa dom idag. Jag har messmör på tröjan efter Ottos frukostkram, det matchar mina rödgråtna ögon och min arga ovårdade lilla-My-toffs på huvudet.
Jag känner mig otillräcklig, hur räcker jag till som förälder när jag helst av allt vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet? Hur är man stark när man är så djävla svag?
Jag läser och läser och läser. Ett år, kanske längre kommer det ta. En läkare jag träffade på jobbet berättade att det tagit henne 2 år att komma över sin 12åriga relation. 2 år? Jag kan inte ljuga för mig själv. Det känns rimligt när man mår såhär, att det kommer ta tid. En jäkla massa tid. En massa gråt. Jag har så många känslor som måste ut, varet i varbölden måste tömmas. Ät bajs, livet. Fuck you. Död åt Tengil och alla andra mantran jag kan komma på.
Nu ska jag ut och leka med barnen. Få frisk luft, titta på mina fina barn. Och kanske, kanske kommer jag gråta en skvätt till. För skiten måste ut och det måste få vara okej.
https://www.svd.se/utan-vrede-kommer-man-inte-loss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar