onsdag 30 september 2020

Bekräftelsebehov och personlig utveckling

Jag har ett stort bekräftelsebehov. Ja, jag vill inte erkänna den bristen, det behovet av att få något från andra människor. Men jag har ett bekräftelsebehov. Jag tittar tillbaka på mina åtta år i en relation. Jag saknar närheten, jag saknar bekräftelsen från en partner. Jag saknar att känna mig sedd. Åtrådd. 

Jag ser tillbaka på våra år av allt slit vi gjort. Alla saker jag genomfört, alla större projekt. Min utbildning, mitt jobb, att skaffa barn, att skaffa gård, att arrangera tävlingar. Jag har ett behov av att känna mig bra, att bli bekräftad och att bli sedd, peppad, uppskattad. Jag får erkänna att jag har en tendens att ta på mig mer än jag har haft tid med, mer än jag har kunnat gjort tillräckligt bra. Jag är bara människa och jag kan inte klona mig själv eller springa fortare för att tillfredsställa andra, för att i slutändan få en bekräftelse. 

Jag ska dela två klipp. Ta dig tid, se dom..!




Jag får erkänna att min ambitionsnivå är hög. Och jag har prestationsångest över saker jag vill uppnå i mitt liv. Det här är ett steg i min personliga utveckling, att erkänna för mig själv. Det tar tid att läka, det går inte skynda på. Det där med att det kan jag göra sen är väl en av de sakerna jag gör med mina känslor. Jag packar och lägger undan och tänker att jag får ta det sen, en annan gång. När det finns tid. Och så ger jag mig inte tiden, jag kör på, skapar något nytt sätt för att få bekräftelse på. 

Nu är jag sjukskriven, ta mig tiden att ge mig tid. För i helvete. Prioritera mig. Se mig själv. Jag måste läka, utvecklas, växa. Ett citat från en vän "JAG är den enda person som JAG kommer att ha en relation med livet ut, ta hand om JAG". Jag ska, jag lovar. Jag ska ta hand om mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar