onsdag 30 september 2020

Bekräftelsebehov och personlig utveckling

Jag har ett stort bekräftelsebehov. Ja, jag vill inte erkänna den bristen, det behovet av att få något från andra människor. Men jag har ett bekräftelsebehov. Jag tittar tillbaka på mina åtta år i en relation. Jag saknar närheten, jag saknar bekräftelsen från en partner. Jag saknar att känna mig sedd. Åtrådd. 

Jag ser tillbaka på våra år av allt slit vi gjort. Alla saker jag genomfört, alla större projekt. Min utbildning, mitt jobb, att skaffa barn, att skaffa gård, att arrangera tävlingar. Jag har ett behov av att känna mig bra, att bli bekräftad och att bli sedd, peppad, uppskattad. Jag får erkänna att jag har en tendens att ta på mig mer än jag har haft tid med, mer än jag har kunnat gjort tillräckligt bra. Jag är bara människa och jag kan inte klona mig själv eller springa fortare för att tillfredsställa andra, för att i slutändan få en bekräftelse. 

Jag ska dela två klipp. Ta dig tid, se dom..!




Jag får erkänna att min ambitionsnivå är hög. Och jag har prestationsångest över saker jag vill uppnå i mitt liv. Det här är ett steg i min personliga utveckling, att erkänna för mig själv. Det tar tid att läka, det går inte skynda på. Det där med att det kan jag göra sen är väl en av de sakerna jag gör med mina känslor. Jag packar och lägger undan och tänker att jag får ta det sen, en annan gång. När det finns tid. Och så ger jag mig inte tiden, jag kör på, skapar något nytt sätt för att få bekräftelse på. 

Nu är jag sjukskriven, ta mig tiden att ge mig tid. För i helvete. Prioritera mig. Se mig själv. Jag måste läka, utvecklas, växa. Ett citat från en vän "JAG är den enda person som JAG kommer att ha en relation med livet ut, ta hand om JAG". Jag ska, jag lovar. Jag ska ta hand om mig.

tisdag 29 september 2020

Artiklar om seperation

 Jag har börjat läsa på om separation och har lite artiklar som jag vill dela med mig av.

https://www.svd.se/skiljas-en-livskris-med-manga-faser - Superbra artikel, som förklarar mycket av det jag upplever just nu. Jag känner igen mig och där jag känslomässigt är just nu. Bearbetning.

https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/relationer/separation 

https://www.expressen.se/halsoliv/sex--relationer/guide-till-en-bra-separation-uppbrott-skilsmassa/

Acceptans i nuet

 Just nu känner jag mig nedstämd. Jag känner mig ledsen, det saknas något. Tomhet. Jag saknar det vardagliga i att vara en familj. Jag saknar närheten. Jag saknar det fina, jag saknar planeringen, jag saknar att dela med mig. Jag är på en plats i livet där jag inte trodde att jag skulle behöva vara och jag vill ta mig härifrån. Jag vill gråta, men just nu kommer inga tårar. Jag får bara acceptera nuet, acceptera att jag känner så här och låta det vara såhär. Jag sitter i tystnaden, försöker bara att känna in, andas. Acceptera. 

Jag går igenom mina känslor. Försöker låta dom ta plats, låta dom få utrymme. Jag är arg, jag är förtvivlad, jag är sårad, jag är ledsen, jag är avundsjuk, jag saknar, jag hatar, jag älskar, jag känner mig osedd, jag känner mig bortbytt, jag känner mig borttappad, jag känner mig trasig. Det gör ont. Jag har så många känslor att bearbeta. Jag har så mycket att gå igenom innan jag är redo att förlåta, släppa taget. Jag vet att det är det som är målet, att förlåta både mig själv och en annan, att släppa taget och gå vidare. Jag ser vägen, jag har tittat ut på kartan vart målet finns. Jag vet att jag bara måste ta mig igenom det här. Arbeta mig igenom det här. Arbeta med mig själv. Låta mina känslor komma fram. 

Jag har tagit bort mina sociala medier. Det är för mycket information, för mycket för mitt huvud att ta in. Jag vet att jag skulle scrolla igenom mina bilder, mina album. Titta bakåt, försköna, skapa mer sorg i mitt sinne. Det är nog sorgligt som det är, det är nog mycket känslor och det är en nog lång väg att gå som det är. 

Acceptans. Jag måste acceptera att det är här jag är, just nu. Jag måste acceptera att jag inte kan skynda på min läkningsprocess eller stänga in mina känslor igen för att skynda vidare. Låtsas må bra. Låtsas att allt är hanterat och klart. Jag är precis där jag måste vara, här och nu. Jag kan inte springa ifrån mina känslor, eller min ångest. Jag måste bara vara i det jobbiga. Andas. Bearbeta. Känna. 

Jag tittar ut, det är grått och regnigt. Det känns skönt att vädret därute speglar vädret inom mig. Det känns fint på något sätt. 

Idag är jag ledsen, men jag tror att jag känner mig lite mindre trasig. Lite mer som en människa. Det hjälper att skriva. Det hjälper att prata. Min ångest har än så länge hållit sig under kontroll idag. Hittills har jag mest bara varit sorgsen. Så jag har påbörjat en promenad på en stig mot att bli stark igen, jag har börjat bearbeta, jag har påbörjat processen. Imorgon är en ny dag, med nya möjligheter och kanske ännu ett steg blir avklarat, mina känslor kanske mattas av lite. Steg för steg. Känsla för känsla. I morgon kanske jag kan tycka om mig själv lite mer, se det fina med mig. 



Näring

 Näring. Jag behöver äta. Jag har varit vaken sen klockan 06, jag har joggat 6 km, jag har duschat och jag har startat tvättdagen. Jag har inte ätit än. Klockan är snart 11 och jag har druckit ett glas mjölk hittills. Jag har precis lagt in en macka i ugnen som ska ugnsrostas då jag inte har någon brödrost. Det tar bara lite längre tid. Men jag är på gång, jag ska få i mig en macka. Det är svårt att motivera sig till att äta när suget efter mat inte finns. Jag som aldrig haft svårt att äta, senaste åren har jag snarare ätit för mycket mat, för mycket godis, för mycket gott. Nu vänder sig magen ut och in när jag tänker på sötsaker. Och magen vill helst inte erkänna att den behöver mat. Men jag vet att jag och min kropp behöver näring, jag behöver få i mig mat för att fungera, för att må bra och för att återhämta mig. Så jag får kämpa på. Tvinga mig att ha en plan för mat.



Lång väg att gå

God morgon ångest.
Jag öppnar ögonen, tittar på klockan, strax efter 06. Och du har redan klivit upp och bosatt dig i min mage. Jag känner att kroppen varvar upp, ligger som på spänn. Klumpen i magen känns som ett svart hål med egen dragningskraft. Hålet suger tag i mig. Det ligger där och väntar på att dra ner mig i sitt iskalla känslogrepp. Det är som om jag har en dementor från Harry Potter i min närhet, som väntar på att suga ut allt det glada ur mig, min själ. Men mitt huvud är tomt, det är bara ångesten som finns där. Tankarna, snurret, sorlet och kaoset i huvudet är inte orsaken. Ångesten bara finns där. Lika ovälkommen som morgonandedräkten. Eller kanske ännu hellre ovälkommen som kräksjuka. 

Jag ligger kvar. Låter ångesten göra sig hörd, säga sitt. Jag lyssnar. Efter en timme har den lugnat sig. Dämpat sitt sug, sin dragningskraft. Bäddat ner sig i min mage och vilar en stund. Den finns kvar där under ytan. Men den skriker inte längre på mig, den slumrar. 

Min självbild, mitt jag, min självkänsla och mitt värde känns trasigt, hela jag är trasig. Jag har en oerhört lång väg att gå innan jag har byggt upp mig själv igen. Jag har alltid varit rätt säker på mig själv, nu känns kärleken till mig själv långt bort. Jag måste jobba med mig själv och den person jag vill vara, göra val som gör att jag kan börja älska mig själv igen. Jag måste ta hand om mig själv. 

Jag vet att kroppen behöver mat, motion och vila för att må bra. Just nu har jag svårt att tillgodose mig själv med mat. Det tar emot att planera vad jag ska äta, jag känner mig knappt hungrig och jag har en klump i magen som gör att magen känns full. Att förse min kropp med mat är något jag måste jobba med och försöka få till. Kroppen behöver all energi den kan få. Jag vet det, jag pratar ofta med mina patienter om deras matintag vid sjukdom.

Mitt första mål är att få i mig tre mål mat per dag. Igår fick jag i mig två. Men då får jag stanna upp och ge mig beröm ändå. Två mål mat är bättre än ett eller inget. Jag får inte haka upp mig på att jag "misslyckat" med något. 

Mitt nästa mål är 30 minuter pulshöjande aktivitet varje dag. Sen jag blev utskriven har jag joggat en bit varje dag och avslutat med yoga. Jag vet att kroppen mår bra av det, jag vet att det är lika effektivt som antidepressiva mediciner, vilket jag hoppas att jag inte ska behöva få recept på. Det är mitt mål att hålla igång för att hjälpa min kropp att må bra. En del i att hitta tillbaka till mig själv. Från början kände jag mig misslyckad med att jag inte orkade springa så långt. Men då fick jag hejda mig själv, säga till mig att sänka prestationskraven och bara ge mig credd till att jag faktiskt tog mig ut. Vilket är så långt ifrån en självklarhet man kan komma när man mår dåligt.

Igår klarade jag mig utan ångestmedicinen. Jag tog mig igenom mina jobbiga känslor och mina vågor av ångest ändå. Det känns bra, ett steg i rätt riktning. Ett steg närmare mig själv. Jag kommer förmodligen behöva medicinen någon fler gång fram över, kanske idag, kanske i morgon. Men en hel dag utan är en dag närmare ett mer välmående jag. Jag måste se det positiva i de små framstegen, lyfta dom. I natt sov jag själv för första gången, och det gick bra. Ännu ett steg i rätt riktning. Jag tar dagen som den kommer och får se hur jag mår idag. Vilka bra saker jag kan lyfta från dagen och försöka att inte hänga upp mig på mina "misslyckanden". Jag är människa, jag har brister. Just nu har bristerna en tendens att lysa klarare än mina lyckanden. Men jag känner ändå att jag börjat vända, mina tankar och mitt jag har en målbild att jobba mot och jag får acceptera att vägen inte kommer vara spikrak.

Mando Diao - Long long way 

måndag 28 september 2020

Idag är en bra dag

Den här veckan har varit en av de svåraste i mitt liv. Jag har som sagt inte varit med om detta register av mörka känslor tidigare. Inte heller min reaktion, den fysiska intensitet som slog ner i min kropp. Inte heller har jag behövt den sjukvård inom psykisk ohälsa som jag behövde nu. Det är en omvälvande känsla, ett helt nytt perspektiv och en helt ny erfarenhet för mig. På något sätt har jag fördomar och annat i min ryggsäck om hur man hamnar inom sjukvården på ett sådant sätt och det är svårt att ta till sig att jag nu har den här erfarenheten. Den stämmer inte överens med den självbild jag har haft. Trots att jag är yrkesverksam inom vården och vet om att vem som helst kan hamna där,  VEM SOM HELST kan ha ett behov av att bli omhändertagen för att bearbeta en kris en tid. Men jag tror jag ska skriva om det i ett senare inlägg.

En ur personalen berättade att han varje morgon sa till sig själv; Idag blir en bra dag. Han var bra på sitt jobb, han lyssnade och han gav mig lite inspiration och hopp i allt det mörka, trista, gråa, svarta. Under mina dagar som inlagd kändes ingen dag som en bra dag för i mina preferenser är en bra dag för min del en dag när jag varit glad utan negativa tankar, känslor och så vidare. Alltså en vanlig dag utan gråt, sorg eller ilska. Men jag gillar tanken och jag gillar det faktum att man ska plocka ut det som var bra, låta dagen vara bra för att den haft bra stunder. 

Så. Idag har det varit en bra dag. Inte för att jag inte varit ledsen, eller för att jag inte haft ångest. Nej, även idag har mitt huvud kokat av tankar. Ångan har pyst ut ur öronen. Men idag har jag fått lite mer struktur i mitt virrvarr av tankar och känslor. 

Jag tog en sväng till stallet, ryktade hästarna och tog en promenad med Almur. Jag kände mig jättenedstämd över att jag inte kunde släppa mina tankar och vara här och nu med hästarna. Jag upplevde att mina tankar och mitt mående gjorde att min tid med hästarna var jobbig. Jag kunde inte stänga av negativiteten och ridningen som jag längtar efter kändes så oerhört långt borta. Men jag tog mig ut. Jag borstade på dom och jag tog mig ut på en promenad. Under promenaden hade jag ångest, min fina kompanjon; klumpen i magen fanns med mig hela tiden. Men jag kunde skärma av den, ta till mig den och det var som om det var okej att den fanns där. Sen kunde jag koppla mina känslor till specifika tankar. Jag upplevde att känslorna inte rasade över mig utan att de kom en och en och avlöste varandra. Att jag kunde känna mig arg, tillät mig att vara arg och koppla ihop det med situationer, tillfällen och tankar. Så jag hade hela känsloregistret, jag hade ångesten men det var mer struktur i virrvarret. Inte lika mycket kaos. 





Sen kom min fantastiska vän Maria förbi med middag. Vi har pratat en lång stund ikväll och det känns så himla fint att jag inte är ensam i min ensamhet. Att jag ändå har mina vänner som finns där, som lyssnar, som pratar, som lyfter andra perspektiv och som jag är så tacksam över att jag har i mitt liv. 

Min ångest triggas igång när någon går iväg från mig. Så när Maria åkte hem gjorde ångesten och oron entré igen. Men inte lika påträngande, inte riktigt lika skrikande och klagande högljutt. Så idag har det varit en bra dag. 

Akut krisreaktion

 Hej. 

Att skriva fungerar för mig som bearbetning. Just nu är jag inne i en fas, ett skede, en situation som jag aldrig trott att jag skulle behöva uppleva. Eller snarare en kris och ett känslosvall som jag inte förstod att jag kunde gå igenom. 

Jag har genomgått en hel del senaste halvåret; en separation, flytt till mamma, Feykir som skadade sig och dog, flytt till ny lägenhet, en sommar med väldigt hög arbetsbelastning, köpte ny häst och hela stallet åkte på förkylning så hästarna har stått i karantän i snart två månader och det är inte över än. Det som har hänt är väl i stort sett det som alltid händer, nämligen livet. Livet pågår och snurrar på och istället för att ge mig tid att sörja så har det bara för mig varit att köra på. Jag har behövt ordna upp en hel del i min tillvaro och har först nu på hösten landat i mitt nya boende och börjat förstå att jag nu ska leva själv och ha barnen varannan vecka. Har jag bearbetat någonting? Svar NEJ. 

Jag har packat in alla känslor i lådor, osorterat och utan etikett, slängt in dom i ett förråd och stängt dörren, långt in, långt bak i mitt huvud. På en dammig plats där jag inte behöver tänka på dom, känna dom.  Hoppats att det skulle räcka. Det finns inget problem förrän det finns ett problem, typ. Jag tror att jag har gjort så här i flera år. Packat in och stängt, inte sorterat ut och slängt det som behövde slängas. 

Och i förra veckan kom det, den utlösande faktorn, bägaren som fick det att rinna över. Dörren öppnades och ett berg av känslor vällde ut och landade på mig. Jag blev levande begravd av mina känslor. Jag kunde inte andas, jag ville inte. Jag ville dö. Det gjorde så ont. Jag var arg, ledsen, besviken, sorgsen. Jag var rädd. Jag blev maktlös. Alla känslor samtidigt. Hela livet gick från hyfsat färgglatt till en mörk gråskala. Jag kan inte beskriva det annat än som att jag blev Jokern, ni vet. (En bra film men väldigt mörk, se gärna i gott sällskap!)

Jag tappade mitt värde, jag tappade bort mig själv och livet tappade sin mening. Fysiskt stängde jag av, jag kunde inte äta, jag kunde knappt prata och jag såg mig själv utföra suicidhandlingar. Det gjorde fysiskt ont. Kroppen skrek och jag ville klä av mig min egen kropp. Klättra ur den, ta bort den där ångesten. Jag har aldrig varit med om de här känslorna, den här reaktionen. Jag kunde aldrig föreställa mig det här berget av känslor, av intighet, av självhat, av sorg, av meningslöshet. När den utlösande faktorn väl kom, så är jag så oerhört glad över att jag har de vänner jag har och den familj jag har. Jag har dom ett samtal bort och dom kom. Dom fanns där. Hela förra helgen hade jag någon hos mig, med mig. De satt, lyssnade på det lilla som verbalt kom ut. Tog hand om mig. Tog hand om det där lilla skalet av mig. Jag kände själv att det här behöver jag hjälp med, det här är inte bara en walk in the park och så är det över. Så...

... Jag fick hjälp att bli inskriven på psyk. Och det var en lättnad, för en stund var alla måsten borta och jag tilläts bara vara i mitt känslosvall. Jag behövde inte fundera på att mata och promenera Ailo, eller på att diska, bädda sängen eller fylla mitt kylskåp med mat. Att laga mat och förse mig själv med mat var en fysisk omöjlighet för mig, jag ville bara tyna bort under berget av känslor som långsamt kvävde mig. Att utföra någon som helst typ av vardaglig handling kändes som en fysisk omöjlighet. Nu slapp jag fundera på det. Och jag slapp känna tyngden av att någon av mina närstående behövde belastas av mig. För så kändes det också. På allt blev jag en instabil belastning som krävde något av mina närstående. Ännu en kvävande känsla som tillkom på mitt känsloberg.

Första dagarna på psyk var känslorna övermäktiga, ångesten så djup, så väldigt fysisk och smärtsam. Jag hade en konstant slingrande orm i min mage, den kramade om min magsäck och ville få mig att kräkas. Känslan för mig är svår att beskriva. Min ångest sätter sig i min mage och ibland är det en konstant klump där i som när man ätit alldeles för mycket, magsäcken är full och man vill kräkas upp allt. Ni vet den känslan? Nu var det en sådan överfull klump plus den där ormen som kramade om magsäcken. Stundvis ville min magsäck bara vända sig ut och in på något vis. Men jag kräktes inte. Magen var ju tom, jag åt ju inte.

Jag fick hjälp med att dämpa min ångest, lindrande medicin och sömnmedicin. Mina nätter blev drömlösa. Jag uppmanades att älta, älta, älta. Prata, känna, dela med mig av och älta ännu lite mera. Så det gjorde jag med personalen, med psykologen. Läkaren sa att man måste börja med sina handlingar så kommer känslorna sakta men säkert efter. Försöka göra saker, prata med de andra patienterna. Inte bara ligga på rummet och stänga in sig i ensamheten. Så jag började prata lite med de andra, en av dagarna la jag och en annan patient ett 500-bitarspussel med lite inhopp från personal. Ångesten kom i vågor, svepte över mig, fick min mage att krampa. Men jag lyckades sitta kvar. 

Gråt. Den här veckan har jag gråtit, och gråtit, och gråtit. Mest inne på rummet, för mig själv. Men också under pratstunder med personal. Ibland behöver man bara gråta, gråta ut allt elände. 

Och nu då? Är jag frisk och välmående? Nej. Inte än. Jag är utskriven och hemma. Det här kommer ta lång tid. Jag behöver tid. Tid att bearbeta ännu mera, att sörja, att sakta ta tillbaka mitt värde, hitta tillbaka till mig själv, min livsglädje. Förstå och förlåta. Ångesten kommer fortfarande i vågor. Fredag och lördag var bra dagar med lätta ångestvågor, min fina och helt fantastiska vän Pauo kom hit över helgen, bodde här med mig. Min Elin kom hit. Min fina, fina Elin. Och jag fick le, skratta, må gott. Vi gick igenom gamla minnen, alla tokigheter vi varit med om. Jag fick känna mig en aning som vanligt, som en glad version av mig själv igen. För en stund. I lördags kväll kom ångesten igen, kroppen kom inte ner i varv och jag hade en drömfylld natt med många uppvak. Söndagen fortsatte i ångestens grepp, den kom och gick med sina vågrörelser under hela dagen. Men den blev aldrig så där djup, så där illa som förra helgen. Jag bröt ihop en stund men det hjälpte att prata. Sitta på golvet i timmar och prata om allt det dåliga, allt det som var bra, vad jag saknar och varför allt är som det är. Pauo lyssnade på dagen, mamma lyssnade på kvällen. Jag fick träffa barnen, ha dom under några timmar. Det var tufft, för min familj är splittrad. Jag måste hantera det faktum att vi nu är två olika familjer. Och jag har inte bearbetat det färdigt. Men dom är mina, mina fantastiska små människor. Mina barn, min familj. 

Jag vet att det kommer ta långtid att bli klar med det här berget av obearbetade känslor, jag kommer få acceptera att mina känslor bjuder på en bergodalbanetur lite då och då. Men de har redan nu blivit glesare och inte lika djupa. Ångesten är inte lika tät, eller man kan säga att den har förlorat lite av sin makt. Ormen i magen kan inte krama lika hårt. Jag har verktyg för att ta hand om den, jag har vänner som finns där, som hjälper, stöttar och lyssnar. Jag har medicin för de värre vågorna. Dag för dag vinner jag tillbaka lite av mig själv, trots att själen inte går att limma och laga med silvertejp. Jag är mer mig själv idag än jag var för en vecka sedan och det är en vinst. Babysteps så att säga. Om ett halvår, ett år önskar jag att jag får känna mig lycklig igen. Få smaka på lyckan, känna mig nöjd med mig själv, med min tillvaro. Det är mitt mål och varje dag som får vara lite färgglad, lite positiv är en vinst, en seger, ett steg till mot mållinjen. För tillslut vinner glädjen, vinner det fina och man har fler bra dagar än dåliga och de dåliga dagarna glesas ut. 

Läkaren beskriver min känslomässiga drunkning som en akut krisreaktion på grund av livsomvälvande händelse. Och det kommer bli bra, det kommer inte vara något återkommande. Det är bara att acceptera och bearbeta sina känslor, våga känna dom dåliga eller jobbiga känslorna också. Jobba med sig själv. Jag kommer inte kunna springa ifrån mig själv. Jag kommer inte kunna springa bort min ångest. Men det blir bättre, dag för dag. Och det enda jag kan göra är att ge mig tid. Och ta hand om mig själv. Se till att kroppen får mat, får motion och se till att jag får vara människa med mänskliga behov och mänskliga brister.