En spikrak väg till framgång och utveckling

Det är så man vill ha det. Ett, två, tre och så är man proffs bara sådär. Hästen går från outbildad till utbildad, från oregerlig till lydig ridhäst. Och en själv går från nybörjare till proffs. Man sitter där och ler och känner bara av framsteg efter framsteg tills man nått toppen... Hur många känner inte igen sig i den drömbilden? När man står där med sin nya häst och bara ser en enda spikrak väg till drömmen..? Men utan steg både fram och tillbaka och hit och dit så tar man sig ingenstans, man utvecklas inte. Oavsett vad det är för häst man sitter på så finns det alltid saker att jobba med, saker att förbättra och saker att lösa. Och så kommer de där nedrans bakslagen som man får då och då. Nej vägen är inte spikrak, den går både och upp och ner och är väldigt krokig. Ibland måste man också vända tillbaka en bit innan man kommer in på rätt spår igen.

Helgi har haft vila i lite drygt en månad nu, och det har kliat i fingrarna att sätta igång honom igen. Så i förrgår åkte jag ut till stallet och hade bestämt mig för att rida båda hästarna. Först ut var Helgi, som inte alls var med på noterna. Påpälsade med många lager kläder och vanliga täckbyxor på benen satt jag upp. Kände av stiglädrens längd och tog på vantarna innan jag bad Helgi börja skritta från stallet. NOOOOOO WAAAAY sa Helgi och stack iväg tillbaka mot hagen, provade göra one rein stop men tyglarna gled mest bara ur mitt grepp och Helgi blev less så han började protestera.  Studsade , något bocksprång och någon stegring, och sen hamnade jag ur balans. Då satte han av i galopp och tack vare hala ridbyxor stöp jag i backen. Rejält. Lite adrenalin i blodet, några svordomar och lite djävla anamma så satt jag upp igen. Helgi är en väldigt smart häst så han körde på samma metod så fort jag bad honom gå framåt och lyckades få mig ur sadeln än en gång. Mer adrenalin i blodet, fler svordomar och än mer djävlar anamma. Jag tog med mig bråkhästen till stallet, drog argt av mig täckbyxorna och stoppade vantarna i jackfickorna och så satt jag upp en tredje gång. Och då satt jag som vanligt i sadeln igen. Greppade tyglarna och bad honom gå framåt, han provade skjuta bogen och stegra en gång men eftersom jag var beredd och hade både bra grepp om tyglarna och bra "grepp" i sadeln, med mina helskodda ridbyxor, så kunde jag säga åt honom på skarpen, lägg ner tramset. Och det gjorde han. Så då var det bara att rida iväg som om ingenting. Sen kan jag inte påstå att det var en bra ridtur då han agerade fjant häst ex antal gånger under ridturen och låtsades bli rädd för olika saker. På grund av det var det ingen idé att försöka arbeta honom seriöst, utan bara rida bestämt framåt.

Dottla däremot var riktigt rolig att sitta på. Jag valde att bara "åka häst" på henne eftersom jag kände av både axlarna och huvudet efter mina möten med marken. Men hon var väldigt positiv och nöjd med livet, lyssnade ok och var avslappnad.