Tru hopp och kärlek: Långfärdsskridskor

måndag 21 mars 2011

Långfärdsskridskor

Bilade ju ner från Åre i morse och åkte direkt till lektionen, långfärdsskridskor i Badhusparken med idrott och hälsa B klassen. Moa och Ailo fick faktiskt följa med ut på isen, vilket gick superbra. Jag tror att jag har en liten draghund. Ailo tycket det var sjukt roligt att vara med och hon rejsade på som satan, fick kämpa lite för att hon inte skulle dra då jag endast hade halsband med mig och dessutom ska inte så pass unga hundar/valpar dra. Men hon var helpositiv och jag tror verkligen att hon, precis som Moa, kommer älska att dra. Moa skötte sig super och drog inte alls, min träning har gett resultat! Hon har varit superduktig och knappt dragit alls under dagarna i Åre. Peppar, peppar, ta i trä! Haha. Åker selen på får man dock en draghund, men det är ju så det ska vara. Hon struntar tom i alla andra hundar och bara spränger fram när man tolkar bakom henne, på skidor eller skridskor. Det är en skön känsla!

Båda hundarna var i alla fall lagom trötta efter turen på isen så då fick de hoppa in i bilen och sitta där resten av dagen. De hade vatten och jag vevade rutorna på dörrarna någon cm så att de inte skulle bli för varmt. I och med att det verkligen börjar bli vår här så kan det bli riktigt varmt när solen tittar fram.

När jag kom hem bar det ganska snabbt av ut i hagen där jag hittade en liggandes Dóttla. Jag satte mig hos henne och mös lite innan jag gick in i stallet och mockade. Myshästen. Tog in pållarna och ställde upp D på gången där vi tränade lite på att hon skulle stå still och vara lös. I och med att jag inte jobbat så mycket alls med Dóttla sen i november (kanske?) så har vår kommunikation och relation sviktat lite. Så det fanns lite att jobba på när jag tog ut henne på gången. Men ganska snabbt stod hon kvar på gången och kunde stå still, så det är väl bara det att vi måste komma igång igen. På riktigt!

Dóttla och Assa, dotter och mor!

Borstade igenom henne och hon blockerade ingenting, sedan i jul har hon blockerat lite och inte gillat att bli borstad lika mycket som vanligt men idag verkade hon bara tycka att det var skönt. Sedan tog jag på kapsonen och vandrade ner till ridplan där jag knäppte lös henne. Vi lekte lite, filade lite mer på kommandot för stegring och det börjar verkligen sitta. Ibland stegrar hon högt men för det mesta blir det mer småhopp. Men jag är nöjd. Jag har ju egentligen inte tänkt träna in någon stegring men ibland bjuder min häst på saker och då är det bara att tacka och ta emot. Vi stod och myste lite hela tiden och jag avslutade träningen efter ca 10 min - en kvart. Öppnade ridplan och satte på tygeln/grimskaftet på mittenringen på kapsonen. Satt upp och red hem. Galopperade uppför ´backen till vårt hus och jag hade fetaste flinet på ansiktet. Lät Dóttla göra som hon ville och trodde hon skulle gå raka vägen tillbaka till stallet så fort vi kom upp till gården. Men icke sa nicke, vi lekte lite på gården. Eller ja, Dóttla gick fram och tillbaka framför huset några gånger, lät henne göra som hon ville förutom stanna och hon älskade det. Öronen framåt, många härliga frustningar, lite galoppsprång, något som liknade bocksprång, lite viftande framben och en väldigt glad häst. Det blev några varv runt huset också och hela hon kändes så... glad.. Så fort hon stannade manade jag på henne lite men hon fick själv avgöra var hon ville gå och hon ville inte gå tillbaka till stallet. Hon kunde skritta eller trava in mot stallet och stanna. Jag smackade lite lätt och hon började röra sig, vände, frustade och travade iväg mot brevlådan eller ner mot grannarna (dock utan att lämna gården). Jag var glad, hon var glad och jag sket i om vi tränade eller inte. Vi gjorde inget seriöst och det kändes så bra. En varm lyckokänsla i magen. Ibland är jag bara så kär i min häst. Hur bra hon får mig att må! Det kan inte vara verkligt att ha en sådan fantastisk glädjespridare!