Jag har en plan. Eller rättare sagt en preliminär plan. Jag har funderat och funderat, och just nu fungerar inte jag och Dóttla så bra tillsammans. Hon är avundsjuk. Hon är förbannad. Hon avskyr att Trú just nu "kommer först". Det är ju så att Trú är mitt projektarbete, jag måste jobba med henne och skriva om det vilket tar sin lilla tid. Så fram tills Trú åker ska jag inte arbeta med Dóttla seriöst alls. Någon ridtur här, någon promenad där, en rejäl genomborstning plus massage lite nu som då, men inget jobb. Hon förtjänar att vara nummer ett, och hon är min nummer ett trots att Trú snor tiden. Så därför tar jag detta beslut att verkligen inte jobba med henne förrän Trú åkt, förrän hon kan känna sig som nummer ett igen och tiden räcker till. Så fort Trú har åkt ska vi börja jobba med vår relation, det blir en lugn start med en massa mys och lek. Inget direkt seriöst från början heller, utan bara det där bra, sköna och roliga och att låta det TA TID. Förstår ni vad jag menar och hur jag tänker?
När vi börjar att ha hittat tillbaka till varandra (för ja, vi har tappat bort lite av vår relation pga Trú) ja då kan vi börja jobba igen. Arbeta. Bygga muskler. Min vackra prinsessa ska bli ompysslad och vara MIN fina tjej till våren.
Jag vill jobba med henne nu, köra igenom de där härliga "dressyrpassen", jobba i backar, verkligen rida ut på långturer och jobba. Men det fungerar inte om vi inte försöker samarbeta, om vi inte vill vara med varandra, jobba med varandra. Jag vill vara med Dóttla men Dóttla vill inte vara med mig just nu. Jag blir bara arg och frustrerad då, för det fungerar inte, vi lyssnar inte. Då är det bättre att ta bort kraven och börja om, leka och mysa sig fram. Få henne att inse att det alltid är hon, att det alltid har varit hon för mig. Min älskade pålle. Hon är speciell och vi är som skapade för varandra. Alla har dåliga dagar, dåliga perioder och dåliga år, just nu har jag valt att prioritera skolans projektarbete framför min dam och nu får jag ta konsekvenserna. En avundsjuk, frusterard och arg häst. Och att jag köpt en liten valpis som också snor tid nu och begränsar min hästtid gör inte saken bättre, hehe. Så nu är det i princip bara Trú som gäller. I hästväg, men såklart myser jag med Dóttla när jag kan! Som sagt; om några veckor åker Trú (som jag kommer sakna som satan men som jag kommer minnas med glädje och förhoppningsvis följa om hon börjar tävlas) och då kommer tiden gå över till Dóttla. Och om några månader är Ailo så stor att jag inte behöver tänka så mycket på vad hon orkar och inte, hur långt hon kan följa med, och då är jag och D back in the game igen!
Så nu vet ni hur jag tänker om mig och min lilla dam. Ni kanske har märkt att jag inte nämnt Dóttla nästan någonting senaste tiden. Det är egentligen smågrejer som hon gör/visar, men som får mig att inse att hon inte alls är glad på mig. Att hon inte vill vara med mig. Och då får det vara så nu. Jag får ta och inse att det inte fungerar att försöka jobba med henne då hon är för "arg" på mig för att ens vilja vara med mig. Vi tar nya tag när Trú åkt. Och det är därför det är så tyst om Dóttla. Det är jobbigt att tänka på att min häst är arg för att hon känner sig bortglömd. Och det är jobbigt att erkänna för mig själv att tiden inte har räckt till tre hästar. Jag vill så gärna, jag vill. Men så fort Trú åkt och Ailo vuxit lite kommer Dóttla vara min etta tidsmässigt också, inte bara i hjärtat, och jag kommer kunna jobba Wojje några småpass i veckan. Nya tag, nya tag, ett nytt år. En ny vår.
Snart tar jag studenten. Gaaaaah. Jobbig tanke. Skön tanke. En oroande tanke. Ett nytt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar