torsdag 7 oktober 2010

Pannkaka

Igår hämtade jag in Dottla helt lös från hagen vilket fungerade riktigt bra. Dock lite väl grässugen var hon kanske. Men det får vi träna på, fokus på matte = kel plus lite gräsätande = glad häst. sedan fixade jag iordning henne, satte på reflexer osv. Då kom mamma ner med hundarna och vi stack uit på en promenad. Eller ja, jag red utan träns och mamma gick med hundarna. Det gick också bra, men som sagt; hon fokuserade lite väl mycket på gräset. När vi kom in i skogen (vi gick Kristoffersson rundan så vi gick längs vägen iaf) Så lyssnade hon bättre och bättre. Stolt Bella. Dock hängde stoltheten inte i sig så länge då hästen drog ut på ängen vid Gunnar Kristoffersson. Vi, dvs jag, kämpade på  oss framåt, medan Dottlamest försökte stanna och äta. När vi tagit oss till slutet av ängen så tvärvänder Dottla och sticker iväg i full galopp. Faaaan tänker jag men känner mig lugn i alla fall. Hon har ALDRIG försökt att kasta av mig så på den fronten var det lugnt. Men stopp, det gick inte. Det lyssnade hon inte alls på. Jag försökte sitta till riktigt och dra i stiglädret som fått agera halsring men ingenting fungerade. Tillslut gav jag liksom upp och trillade av, då tvärnitade hon. Oj, matte, ligger du där? Sorry. Hon nosade lite på mig jag satte mig upp och sträckte mig efter halsringen. Precis när jag fick tag i den så var det något läskigt i skogen och min vackra islänning brakade iväg igen. Något som bör nämnas är att det var mörkt ute och att det blåste. Inte den bästa ideen då alltså, Bella!?


Jaha tänkte jag och började vandra hemåt. Då står väl hästen hemma på gården redan? Men så var det inte. Ca 150 meter ifrån mig (på andra sidan om Gunnars hus) så stod hon lugnt och betade och väntade på mig. Jag gick fram och flyttade bakdelen lite och så hörde jag mamma ropa. Ropade tillbaka att jag mådde bra och att jag hittat Dottla.


Vi började vandra hemåt och pållen vandrade lydigt med oss. Hon stannade när jag stannade och började gå när jag gick. Härligt tänkte jag och kände mig gladare igen. (Jag var aldrig arg på henne, men man kan kännas sig lite dålig ibland.) Men så fort vi kom ner till ängen utanför oss var det bara en tanke i min hästs huvud; MAT! Kontakten försvann och hon ignorerade mig ganska saftigt. Efter att ha fått henne att följa med en bit, x antal gånger, och hon bara sprang tillbaka ut i ängen igen så tog jag tag i halsringen och ledde henne till stallet vilket gick super. Knashästen. Jag blir så arg och irriterad på mig själv. Hur gör jag för att bli intressantare för min häst? Hur gör jag för att hamna i hennes fokus? Vara i princip det bästa hon vet?


Aja, hon fick hoppa i täcket och springa ut i hagen sen. Skitdag men tillsammans med älsklingshästen!
Lika glad var jag för det men gladast var nog Dottla!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar