Tvåbarnsmage och kroppens styrka

Att vara mamma till två har fått en att acceptera kroppen på ett nytt sätt. Fantastiska, härliga kvinnokropp som skapat, burit, skyddat och fött fram två fantastiska barn. Visst, jag ska inte hymla med att jag också tänker nedvärderande tankar om min kropp. Det gör jag, som många andra, alldeles (på tok) för ofta!

Men ikväll var min kropp så himla bra. Och stark! Trots sin fysiska svaghet. För ja, efter tre år av knappa insatser för hälsan och två graviditeter och förlossningar så är inte kroppen fysiskt i bra skick. Nej, verkligen inte!

Men ikväll visade min kropp mig att den är fantastisk. Än en gång! (För det är fantastiskt att ens kropp kan skapa och bära på liv)! En månad efter Ottos förlossning så orkar jag jogga varvat med powerwalk ta mig ut på en fyra km lång motionsrunda. Kroppen, du är fantastisk på alla sätt och vis! Efter Axels graviditet och förlossning kände jag mig inte alls stark på samma sätt som jag gör nu. Det kan bero på att denna förlossning var så mycket bättre än första. Men det ändrar inte det faktum att min kropp är fantastisk. Alla mammakroppar är fantastiska för vi har skapat liv och är vackra trots förvandling efter graviditet.

2 är fler än 1

Tvåbarnsmorsan lever livet... Eller har kämpat med en tvårstrotsig storebrorsledsen Axel och en ont i magen efter maten bäbisOtto. Yaaay! Barn är underbara men eftermiddagar som denna slipper jag helst...

Förmiddagen var underbar, dock! Då körde vi bilar, gick ut med hundarna på promenad, Axel lekte i den gigantiska vattenpölen utanför förrådslängan och Otto var nöjd i vagnen med en napp i munnen (vinst!). Grabbarna fick bada en sväng också och Axel var så nöjd när han fick hålla i lillebror nästan helt själv i badkaret. Så himla fin stund! Älskade barn!

Efter lunch började det gå utför. Lillebror sov och Axel såg på tv så jag passade på att skriva veckans matsedel och skriva inköpslistan till Johan som skulle handla efter jobbet. Axel ville ha uppmärksamhet och hällde ut allt lego i soffan, körde sedan genom hela legohögen med sina bilar och spred lego över hela golvet. Trots mina protester. Yippie! Jag älskar lego. Not. Därefter hade vi några diskussioner om dagens vilostund, inte så lågmälda precis. Och när jag äntligen fått Axel att acceptera att vi skulle ligga i sängen och läsa bok och han äntligen började slappna av, ja då vaknade lillebror och behövde ett blöjbyte och mat. Så var det bara att börja om med försöket att få Axel att vila. Tillslut hade både grabbarna somnat (mycket senare än tänkt) och jag fick börja med middagen. Väckte Axel (som har lång startsträcka efter vila när man väcker honom, helt annat när han får vakna själv). Trött grabb var på uselt humör och middagen blev till en diskussion. Känner mig verkligen som Mum of the year all ready... När Otto vaknat och ammat så kom magknipet som ett brev på posten och tiden jag tänkt spendera med Axel utomhus blev till tv-tid och soffmys för oss allihopa. Suck.

Johan åkte och hämtade en till vagn (nu äger vi 5 olika vagnar till våra två grabbar, att man behöver så många!??) och handlade mat efter jobbet så han kom inte hem förrän efter 19 idag. Hoppas på en lite bättre dag för oss allihopa i morgon!

The second one

Ja, han är här. Vår fina Otto kom till världen den 4 mars. Underbara lilla Otto.

Hur började det då? Ja, inte alls som jag trodde i alla fall...

Under söndagen hade jag regelbundna sammandragningar som låg och tickade på, helt utan smärta. De fortsatte under natten och under måndagen. Jag sa till Johan:

-Ja, det kanske blir förlossning idag. Men det trodde jag ju inte själv riktigt på då jag haft regelbundna sammandragningar till och från under graviditeten. Kl: 11 var jag hos barnmorskan, livmodertappen oförändrad precis som de senaste två veckorna. Helt mjuk men fortfarande fullång, övre livmodermunnen öppen 4 cm. Sammandragningarna fortsatte ticka på under dagen. Vid 13-tiden klockade jag dom och då kom de med 5-7 minuters mellanrum. Strax innan kl 18 började de göra så smått ont vid sammandragningarna när jag låg i soffan. Johan frågade då om det var något på gång, om vi borde ringa någon.

-Nä, jag vet inte om det är på gång än sa jag. Johan började stöka på här hemma ändå, packa ihop det sista till förlossningsväskan och fixa vovvarna och så vidare. Jag och Axel låg kvar i soffan och jag var fortfarande osäker på om det verkligen var något på gång eller inte. Jag bestämde mig för att testa upp och gå lite, det onda minskade. Tog två alvedon.

-Nä, men det är nog bara förvärkar det här sa jag till Johan. De känns inte på samma sätt som när värkarna med Axel började...

KL:18.40 gick vattnet, inte alls som på film. Väldigt lite kom sipprande. La i ett skydd och ropade till Johan att nu gick vattnet. Innan jag visste ordet av det hade jag Johans telefon i min hand och han bad mig prata med förlossningen.

Kl: 19.30 kom Pia som skulle passa Axel och under den gångna timmen hade värkarna ökat markant. Jag kunde prata normalt genom dem, men de var smärtsamma. Pia sa lite skämtsamt att ja, vi får väl se om ni kommer hem snart igen. Mitt svar var att nä, nu blir vi kvar på förlossningen...

Kl 20.00 kom vi in på förlossningen. Vi blev invisade på ett undersökningsrum och jag sa på en gång att jag vill ha infarter satta på en gång och att jag ville ha eda. Blev undersökt, öppen 4 cm, livmodertappen helt utplånad. Vi fick ett förlossningsrum och jag fick ett gåbord att promenera med samt lustgas. Denna gång var lustgasen till stor hjälp!

Värkarna tilltog och blev intensivare. Strax innan kl 21 började jag fundera på varför jag utsatte mig själv för det här igen. Värkarna var riktigt smärtsamma och jag ville gråta av smärtan, jag kunde inte längre prata genom värkarna. 21.30 var äntligen edan på plats och smärtan började lugna sig allt eftersom minutrarna tickade vidare. Värk för värk blev smärtan mer tolererbar. Kl 22 kunde jag sluta använda lustgasen och blev undersökt igen, öppen 5 cm. Lillebror lär bli kvar på hotellet hela natten tänkte både jag och Johan. Kl: 22.10 kom Johan med fika och jag kunde äta obehindrat. Värkarna kändes som lätt mensvärk och det här med att föda barn kändes inte så jobbigt. At the moment. Värkarna tickade på med ca 4 minuters mellanrum. 23.00, värkarna blev smärtsamt intensiva igen och jag kastade mig på lustgasen igen. Värkarna började komma varannan minut och smärtan blev olidlig igen. Johan larmade och barnmorskan fyllde på edan. Nu var jag öppen 10 cm. Redan!

Jag ville ställa mig upp och gå lite med gåbordet så Johan och barnmorkan hjälpte mig upp, sen skulle barnmorskan gå och be någon ta över hennes andra patient. Nästan i samma sekund som hon klev ut från rummet kände jag att något hände. Babyn var på väg ut.

- Johan, han kommer nu, du måste larma.
- Vad säger du?
- Ja, Johan, han kommer nu, HAN KOMMER NU, DU MÅSTE LARMA!

Barnmorskan och undersköterskan kommer inspringandes på rummet, beordrar mig att lägga mig på sängen. Jag vägrar för jag ville verkligen inte det då. Men efter en kort diskussion lägger jag mig på sängen och 23.15 kommer krystvärkarna. Smärtan var som borta, eller rättare sagt; det var en helt annan typ av smärta som var mild och hanterbar och kroppen lydde mig. Jag hade kontrollen! Det var en helt fantastisk känsla att kunna styra över krystningen och 9 minuter senare var han ute. Lyckan var total. Kl 23:24 är han alltså född, vår andra son.

Moderkakan släppte inte inom rätt tid och jag var en hårsmån ifrån att få åka ner på operation, men som tur var kom den ut tillslut och jag slapp åka iväg!

Gravid småbarnsförälder, det ljuva livet.

Huvudvärk, illamående och ögonflimmer som kommit och gått senaste veckan. Ja, jag borde kanske lagt ihop ett och ett. Men det gjorde jag ju inte. Nä, det är nog bara spänningshuvudvärk...

Besöket hos barnmorskan idag visade något annat. Blodtrycket har stuckit iväg, precis som förra graviditeten. 140/100, inte konstigt jag mått lite tjyvens i veckan. Inte det roligaste beskedet men kanske inte heller helt oväntat. Extra kontroller inbokade och så hoppas vi på att bebbebus vill komma ut inom kort!

Axel har blivit hostig och snorig, Johan tyckte han var lite varm på kvällen så vi tog en temp. 37.8 hade han då. Vi insåg att febern skulle komma som ett brev på posten då. Sagt och gjort, senare på kvällen vaknade Lilleman och var kokhet. 40.7 i temp och kräktes på grund av febern gjorde han också. Inte kul när ens barn är sjuk! Känns som en lite tyngre dag än nödvändigt faktiskt! Men i morgon är en ny dag med nya möjligheter! Jag håller tummarna på att den levererar lite bättre än så här....

Hotell, kolik och ögoninflammation

Torsdag. Hotellvistelse med bad, trerättersmiddag och relationstid med Johan. Det blev inte riktigt så... innan middagen ringde hästvakten  och berättade att Feykir hade kolik. Igen. Tredje gången denna månad med förstoppning. Det var bara att packa ihop, checka ut och fara hem. Hästvakten avlöstes av mamma som inväntade och tog hand om veterinären, som gav smärtlindring och sondade i Feykir vatten och olja.

När jag och Johan kom hem kl 22 hade veterinären precis åkt och allt var lugnt. Feykir var smärtlindrad och mådde bra, så då började mitt jobb. Promenera 10 min en gång i timmen under natten. Kl 02 hade Feykir äntligen  bajsat lite så då kunde jag glesa ut promenaderna och börja ge små tussar hö. Hela fredagen stod han i egen hage och promenerades lite då och då under dagen och så fick han små tussar med hö, lördag morgon fick han gå tillbaka till Dottla. Sen körde jag pållarna till Therese så Feykir får stå inne några nätter så vi kan hålla koll på vätskeintaget.

På fredagsmorgonen vaknade dessutom Axel med klibbiga ögonfransar, som ett brev på posten hade han fått ögoninflammation. Så under helgen har det tvättas ögon, tvättats sängkläder och nonnisar (snuttedjuren). Och en hel del händer har både spritats och tvättats.

Ja. Det var ju ett tag sen det uppdaterades på bloggen. Herkules såldes 23 december, vilket känns jättebra!  2 januari fick Feykir förstoppning och veterinär tillkallades, för lite drygt en vecka sen fick han kolikkänning igen men den löste sig av sig själv efter en liten stunds promenerande och så fick han då ett till kolikanfall i torsdags. Trots att jag motionerat honom dagligen sen förra känningen. Det känns oroväckande och tungt. Förmodligen på grund av att Herkules flyttade...  Men nu får de stå hos Therese och så hoppas jag att han dricker lite bättre med fler hästkompisar och tillgång till uppvärmt stall..!