Egentid

Hej!

Har äntligen en gnutta tid till övers för ett inlägg. Johan har lagt Axel så jag sitter och har lite tid för mig själv. Haft en fin dag! Jag och Axel åkte till Natalie, Elis och Melker och hälsade på ett par timmar. Elis och Axel lekte som två vildar som vanligt och det var fullt ös. Vi blev dessutom bjudna på supergod lunch där borta i Boggsjö. Sen åkte vi hem igen, spelade lite spel och tog en härlig men kylig promenad. Axel, ja han tog cykeln förstås! 

Hann med en ridtur innan middagen, vilken lyxigt spenderad egentid! Kändes himla bra. Fick till ett rätt bra ridpass på banan med damen, trots att jag börjar bli lite stor och obalanserad redan nu. Jag hade svårt att sitta ner ordentligt i sadeln och kom på mig själv några gånger med att vika mig i sidan för att kompensera upp balansen. Inte så bra..!

Jag började i alla fall passet med att låta damen värma upp lite utan ryttare. Hon fick trava och galoppera på volten lös innan jag satt upp. Sen red vi mycket fram och bakdelsvändningar under första delen av passet, försökte hitta lugnet i henne och att hon skulle vänta in mina signaler och flytta sig ett steg i taget i stället för att flytta snabbt och flyta iväg för mig. När det fungerade bra gick vi över till att flytta bakdelen på volten, för att sedan jobba lite i tölt på volten och avsluta med trav i båda varven.  

Jag har fört en träningsdagbok för Dottla och det känns som om vi kommit en bit på vägen i igångsättningen. Jag hoppas kunna hålla igång henne trots graviditet och kommande barnafödande. Min förhoppning är att kunna fortsätta rida till årsskiftet för att sedan jobba henne från marken och låta min medryttare hålla igång henne från ryggen. Men vi får se, kroppen får säga sitt i ridfrågan.

Som ni ser hade damen kolik för någon vecka sedan, hon är frisk och mår gott efter det. Hon gicks även igenom av ET:n Monica i oktober och vi har fått en del stretch-övningar för att hjälpa damen med kroppen. Hon hade en låst SI-led, spänningar i ryggen samt kort muskulatur i vä bröst och vä innanlår i bak. Monica tyckte inte att vi behövde träffas förrän om några månader igen, vilket känns skönt! Så nu jobbar vi vidare med igångsättning och stretchning för damen. 

Det var en liten uppdatering från oss det. 

Två minuter till godo

Egentid. Oh my vad underbart! Jobbet kallar klockan två, mamma hämtade Axelbus kl 11 och Johan är i Stockholm och springer Lidingöloppet. Vilket betyder att jag fått två hela timmar för mig själv. Så himla lovely! Händer inte jätteofta. Axel ska stanna hos mormor till i morgon kväll då jag jobbar kväll både idag och i morgon. Johan plockar upp busfröet på vägen hem från Stockholm. Så i morgon hinner jag städa ifred under förmiddagen och pyssla om damen, kanske till och med grabbarna, innan jobbet.

Självklart blev egentiden idag väl spenderad. Tog ut damen på en ridtur och njöt trots det något dystra höstrusket som illvilligt infunnit sig här. Njöt av att få andas häst och inte behöva tänka på något annat än min fina lilla ponny. Och vilken magi damen bjöd på. Min fina, fantastiska dam. Ailo var väldigt nöjd som fick följa med. Och nu har jag tagit en välbehövlig dusch. Sköljt av mig lite av förkylningen. Unnat mig några extra minuter av värme och välbehag. Och så hade jag två minuter över tillgodo för bloggen, heja mig. 

Har ett lass med mat i ugnen och på spisen, man behöver matlådor för en helgs arbete... Men nu ska jag kasta i mig lite lunch och packa ihop lådorna. För snart måste jag ta bilen och fara mot staden....

Snart två år sedan sist

Nu sitter jag här, framför dumburken. Förkyld och eländig. Vincent arbetar för fullt, ja det är vår lilla robotdammsugare som jag döpt till Vincent. Jag har en tendens till att döpa prylar. Hehe.

Jag är trött, snorig och hostig. Känner mig inte alls pigg och kry. Men vad gör det när man har en liten en att ta hänsyn till här hemma? En som bestämmer och vill leka, inte sitta still. Det är svårt att vara sjuk när man är ledig och har lilleman hemma. Ja lillleman är ju förstås Axel och så liten är han ju inte längre. 29 november kom han ut med dunder och brak, och i år blir han ju faktiskt två år. Två år med världens bästa minimänniska. Ibland känns det som om dessa två år bara sprungit förbi i raketfart. Ibland känns det som om Axel har funnits vid min sida hela mitt liv. Och just nu ligger han och sover i vagnen, yaaaay!

Idag gick jag in och läste min förlossningsberättelse här på bloggen igen. Det är snart två år sedan jag genomgick den värsta smärtan i mitt liv och fick den bästa gåvan i världen. Och nu är det snart dags igen. Ja, för mig känns det som snart även om det är några månader kvar. I mars kommer ett litet syskon till Axel, som vi längtar! 

Det är över 1½ år sedan jag skrev något här på bloggen. Och ibland saknar jag faktiskt den där tiden jag hade för mig själv, att bara få skriva av mig om vardagliga ting. Och konsten att kunna gå tillbaka och läsa om och minnas. Men egentid- när man har barn- är i princip obefintlig. Speciellt när man som jag, jobbar både dagar, kvällar och helger. Jag och Johan gör så klart så gott vi kan för att låta varandra få tid över till det vi vill göra utöver att umgås och ta hand om Axel på den lediga tiden. Men det är verkligen inte lätt alla dagar i veckan! Och då blir bloggtiden obefintlig. 

Självklart ska jag inte skylla min tystnad enbart på tidsbrist, den beror också på att skrivsuget varit obefintligt. Det har varit två år av lite blandad och intensiv karaktär. Men det får kanske bli ett annat inlägg. Om jag vill berätta, det återstår att se. 

Just nu har jag två unghästar här hemma och såklart Damen. Unghästarna är ju såklart Feykir och Herkules och de är två år och två väldigt trevliga individer. Dottla är ju Dottla och hon har tagit det rätt lugnt sen Axel kom ut. I sommar har hon varit halt så hon har mest gått och njutit av sommaren och betet med smågrabbarna. Nu har jag precis börjat sätta igång henne och har som plan att skritta länge, länge innan vi kommer igång ordentligt. Min förhoppning är att runt jul ha henne hyfsat igång och då få tag på en medryttare som kan hålla henne igång fram till sommaren. Men vi får se, det hinner hända mycket på några månader och Dottla har ju en egen vilja också!

Utöver att vara mamma, legitimerad sjuksköterska och hästägare så är jag numera också tävlingsansvarig i Gneisti. Jag har en plan att få vår klubb lite mera levande, lite mer engagerad. Få tävlingskalendern att se lite roligare ut! Jag känner mig otroligt peppad att få till nästa års tävlingssäsong. Vi får se hur det kommer att gå.