Förlossningen

Det här är något jag skriver för min egen skull, något jag vill kunna gå tillbaka och läsa igen om ett tag, när minnet bleknat. Det har det redan börjat göra, jag frågar mig ganska ofta om det verkligen gjorde så ont som jag berättat om för mina nära och kära. Men ja, det gjorde så ont!

Jag insåg det inte då men min förlossningshistoria började redan dagarna innan Axel bestämde sig för att komma ut. Jag gjorde mig iordning för ett besök på mvc (mödravården på hälsocentralen), mitt blodtryck hade sedan några veckor blivit för min del ganska kraftigt förhöjt och vi skulle hålla ett extra öga på det. Johan följde med och skjutsade dit mig. Jag fick lämna ett urinprov och så tog barnmorskan trycket. Blodtrycket låg på 155/104 (har jag för mig, mitt normala är 120/70) och det visade sig att jag hade proteiner i urinen så vi fick åka in till förlossningen för vidare kontroll. Väl på sjukhuset blev jag inlagd och Johan bodde med mig. De tog urinprover och kollade trycket med jämna mellanrum, de kände efter hur öppen jag var och gjorde hinnsvepningar med några dagars mellanrum. Efter tre dagar blev jag utskriven och fick åka hem. Vi var tillbaka dagen efter och fick stanna ännu en natt. På förmiddagen måndagen den 28 november var jag öppen 3 cm, nästan fyra, jag fick ännu en hinnsvepning och skrevs sedan ut. 

Måndagen förflöt utan minsta känning, ingen smärta, ingenting! Jag följde med Johan på lite ärenden och sen spenderade vi kvällen hemma i lugn och ro. Kl 23.15 fick jag första värken, som mensvärk som kändes långt ner och som sedan gick som en våg från ryggen och fram. Jag sa direkt till Johan att nu har jag en värk, det var liksom inget snack om saken. Vi klockade värkarna på en gång och de kom med ca 10 min mellanrum. Efter en liten stund kopplade Johan på TENS-apparaten på nedre delen av ryggen. Jag kan inte påstå att elektroimpulserna var så sköna, men de hjälpte mot värken från början. Någon timme gick och jag hoppade in i duschen en stund när TENSEN slutat hjälpa. Värmen gjorde susen och jag kände inte av värkarna, jag blev lite orolig att det var falskt alarm men så fort jag klev ur duschen och la mig på sängen kom värkarna igen. Nu började de göra riktigt ont och efter en stund fick Johan börja hjälpa mig att andas igenom värkarna. Han värmde påsar med hett vatten som jag fick ha på mage och rygg och hjälpte mig fokusera på andningen. Vid ett-tiden gjorde värkarna så ont att Johan fick hjälpa mig upp ur sängen och hålla i mig så jag kunde stå/gå/gunga mig igenom värkarna. De kom då med ca 7 minuters mellanrum och jag bad honom ringa förlossningen. 

De bad oss vänta hemma tills jag hade tre värkar på tio minuter. Vi kämpade på här hemma, det gjorde förbannat ont men med Johans hjälp fungerade det hyfsat genom värkarna även om jag verkligen inte kunde andas igenom dem. Så vid halv tre började värkarna komma med 3-4 minuters mellanrum, vi avvaktade till 03 innan Johan ringde igen, nu fick vi äntligen komma in. Jag oroade mig som bara den för bilresan in, hur skulle det gå när Johan hjälpt mig genom värkarna här hemma och vi nu skulle sitta i bilen i 20 minuter? Men bara det att veta att vi äntligen var påväg in gjorde att det kändes mycket lättare och bilresan gick väldigt bra. Smärtan i värkarna var inte lika intensiv under turen in och jag berättade bara för Johan när jag hade en värk. Väl inne (03.30) fick jag lägga mig i en säng och en ctg-kurva kopplades, Johan berättade för personalen att mina värkar kom varannan minut. Han hade klockat i bilen. 

Jag ville verkligen inte ha kurvan kopplad, mina värkar gjorde så ont! Jag kände att jag behövde hjälp, jag ville få smärtlindring NU! Så redan efter tio minuter fick Johan larma och jag bad om lustgas och Eda (ryggmärgsbedövning). Barnmorskan verkade inte tro att jag skulle föda i det närmsta taget och sa att hon skulle känna hur öppen jag var. Då kände jag att det blev blött i trosorna och jag sa att jag trodde vattnet gått. Men icke, det var "bara" teckenblödningen och barnmorskan kände efter hur öppen jag var. 8 cm sa hon och jag tänkte på vad jag läst. Är man öppen 6-8 cm brukar man inte få Eda.. 

Vi fick ett förlossningsrum och jag bytte om till sjukhusrocken. När jag klättrat upp i sängen blev värkarna mycket mer intensiva och jag började skrika mig igenom värkarna. De gjorde så ont och jag bad om Edan igen, lustgasen hjälpte inte ett dugg mot smärtan. Pga mitt blodtryck ville de ta blodprover innan de kunde besluta om edan, inte det roligaste att höra i intensiva smärtsamma värkar när man är svårstucken...! Men det var bara att låta dem stickas. 5 gånger provade de innan de fick blod och fick dit en pvc. Så fick jag beskedet att proverna skulle ta för lång tid så jag fick klara mig på lustgasen. Trots att jag misstänkt det hela tiden, att jag inte skulle få någon Eda, så kom beskedet som en fet käftsmäll och jag fick under några minuter panik där jag låg. Smärtan var obeskrivlig men set fanns inte så mycket annat att göra än att fortsätta skrika sig igenom värkarna. Kl. 04.30 tog barnmorskan hål på hinnorna så vattnet gick, proceduren var obehaglig men de sa att värkarna skulle kännas lättare efter det. De ljög. Värkarna gjorde precis lika ont. Johan gjorde ett fantastiskt jobb med att ge mig lustgas, han var en klippa genom hela förlossningen! Men jag upplevde inte att lustgasen hjälpte ett dugg mot smärtan. Den klöv inte topparna, däremot gjorde den att jag lättare följde med i dalarna. Jag fick lättare att slappna av efter varje värk. Några få underbara stunder, när jag fått panik och hyperventilerat i mig lustgas, försvann jag bort. Men dessa stunder var korta och alldeles för få. Så fick jag lägga mig på sidan med benet i en ställning för att hjälpa bebbebus att rotera ut. 05.50 kom krystvärkarna igång och jag fick lägga mig på rygg igen, men jag var rätt slutkörd. Jag sa att jag orkar inte mer mellan värkarna och efter en liten stund fick en undersköterska hjälpa mig igenom krystningarna genom att hänga sig på min mage. En krystning till så är han ute, bara en till. Men det var inte bara en och det visste jag. 

Så kom han ut, äntligen! Jag tittade på klockan på väggen, 06.15. Äntligen var kampen över, smärtan var över. Det var en sådan lättnad! 

Det var en pers att gå igenom, det blev inte alls som jag föreställt mig. Självklart gör en förlossning ont, självklart var jag inställd på det! Men det man får höra är att det tar sådan tid för förstföderskor att öppna sig. I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag ville köra på utan smärtstillande om det gick men att jag skulle ta Eda om jag kände att smärtan blev förstor. Jag föreställde mig att vi skulle komma in till förlossningen och att jag skulle ha tid på mig att prova olika saker, tex pilatesboll och gåbord, akupunktur, kanske duscha varmt och framförallt att jag skulle ha tid på mig att få smärtlindring. Men verkligheten blev en annan, det gjorde ondare än jag kunnat drömma om och jag nekades smärtlindring. För mig var inte förlossningen en fantastisk eller häftig upplevelse, för mig var den hemsk. 

Så här i efterhand är jag glad över att ha fått uppleva förlossningen ändå, och jag kommer gå igenom det igen. Jag har fått en frisk son och jag är lycklig som bara den över att få ha honom i mitt liv och få följa honom genom hans!