Helgi från Solbacken 4
e. Hrafnfaxi frá Vestra-Geldingaholti
u. Una frá Ketilsstödum
Så här är det. Helgi var inte planerad för fem öre. Sonja har haft fångkänningar i vinter och det har kommit på tal om att låta henne somna in och tankar på en ny häst började strömma in. Samtidigt började jag ju fundera på andra möjliga lösningar för min och Dottlas del också, skulle vi hyra in oss i något annat stall? Låna hem en foderhäst? Hyra ut stallplats? Ja, tankarna har snurrat en hel del om hur jag skulle lösa situationen framöver när det väl skulle bli dags att låta tant S galoppera vidare på de evigt gröna. Ringde till min goda vän Therese och frågade om jag kunde låna hem Wojje om det blev aktuellt i vår och vi inte hade löst problemet med att ha bara en häst riktigt än. Självklart gick det bra. Och tankarna snurrade vidare. Pratade med Johan och det första han sa när jag började prata lösningar var:
- Men du kommer ju inte klara av att hyra in dig hos någon annan då du är så van att sköta allt själv och vet hur du vill ha det. Du kommer ju bli tokig på det. Jag tror för din del att det är bäst att köpa en ny häst.
Och visst stämmer det. Ja det skulle fungera för att det måste fungera men både jag och Dottla trivs och fungerar bäst när jag kan sköta stallet själv, till största delen, och inte behöva låta henne hanteras av andra människor så mycket. Hon är ju lite speciell på vissa bitar. Och att ha foderhäst har vi ju provat på innan men det är ändå skönast att äga hästen själv och kunna hantera och ta beslut om hästen själv.
Ny-häst-idén var väckt och i och med att jag studerar började jag kika runt på unghästar som inte är så tidskrävande de första två- tre åren. Och då ett islands-sto. För jag gillar ju inte valacker. Mailade på någon unghäst och kollade läget men det var liksom inget mer med det. Så pratade jag med Angie (bästa hovvisen i världen!) och hon lugnade ner mig lite vad det gällde Sonja.
- Låt henne bara gå på hö/halm i sommar och håll lite koll så ordnar det sig nog. Hon är ju redan mycket bättre och håller du bara koll på vikten och det farliga gräset så ska det nog gå bra.
Sagt och gjort, jag lugnade ner mig och la ny-häst-funderingarna på hyllan. En morgon när jag skulle låna ut hästsläpet till Therese så lyckades jag köra sönder det. Snorhalt väglag, brant backe och nysnö. Inte bra kombo tillsammans med mig.
Inte kul att glida bakåt med släp, tur det var tomt!
Draget blev böjt, handbromsen paj och ett "nytt" släp blev aktuellt i stället. Kikade runt lite på nätet och hittade ett släp nere i Åmål. Det visade sig att pappa skulle söderut i slutet på mars och vi bokade in en roadtrip.
Hästtokig som jag är har jag ändå kastat ett litet öga på hastnet.se och kollat igenom vad som funnits på marknaden. Så kom en annons ut om en islandsvalack med stressproblem. En 7-årig valack som stegrar under ryttare och i vardagshantering, av stress, i olika situationer. Två tråkiga ridhusbilder där man knappt såg hur hästen såg ut fanns med och inte så mycket mer än att det var en snäll kille som behövde komma till rätt hem för att ta itu med sina problem, fina gångarter och bra stam.
Jag mailade och berättade lite om mig, och hade inte så stora förväntningar på att få svar. Jag är ju student trots allt, vilket jag klargjorde i mailet. Men jag fick svar och jag ringde upp. Fick lite mer information om Helgi från hans tränare, han stod i ett litet försäljningsstall, och ringde och pratade med uppfödaren som också är ägaren. Pratade med pappa och Johan också, såklart! Och frågade om vi kunde ta en omväg och fara förbi Sala påvägen hem för att provrida en häst. Och så blev det. Vi åkte dit på hemvägen och som ni vet följde Helgi med oss hem.
Enligt hans uppfödaren och hans tränare stressar han upp sig framför allt när det handlar om att lämna flocken. Till exempel att rida ut själv eller att bli lämnad ensam i stallet har varit problematiskt med stegringar. Han har även kunnat ställa sig i vardagshanteringen vid stressiga situationer och är inte så van vid att åka transport. Tränaren har ridit ut på honom med islandsstång och dubbla tyglar då hon tyckte att han blev stark utomhus, men han har mest blivit riden i deras ridhus då han varit som han varit. De sa också att han blivit mycket bättre senaste tiden då hans helsyster och hagkompis flyttat. Han har stått ensam i sin hage med andra hästar runt om, i hagarna bredvid hos dom, sedan dess. Hos uppfödaren gick han i flock. Helgi står nu på foder hos mig några månader för senare köp, vilket känns jättebra för min del. Då har vi verkligen tid på oss att lära känna varandra.
Sen han kom hit har jag själv inte upplevt honom som stressad alls. Lite orolig och uttråkad när jag ställt in honom i boxen ensam, men han ger mig mer en känsla av lite osäkerhet och lite unghästbus än stress. Jag har inte låtit han stå ensam under längre stunder eller åkt ifrån stallet och lämnat honom utan han har fått stalltränas. Stå i boxen några minuter innan ridtur och en liten stund efteråt. När jag vårstädade stallet och smörjde upp läder fick han stå inne och äta hö medan jag fixade och donade. Och när han stått inne har jag kunnat gå iväg och fodrat de andra två, fyllt vatten eller mockat hundbajs utanför stallet. Han har ställt sig lite grann men jag har själv upplevt att det mer har varit hans sätt att prova på sina gränser och när han ställt sig har han gått upp lite lugnt och inte speciellt högt, inte kastat eller stressat runt något i boxen alls. Nosat på och fipplat lite med grejerna på utsidan av boxen, tuggat lite på träinredningen, tagit någon tugga hö, promenerat ett varv i boxen och tagit en ny tugga hö. Druckit lite vatten och krafsat lite i spånet. Inte stressat eller så utan mer varit på unghäst-vis, lätt för att bli uttråkad. Men det beror kanske på vad man jämför med. Jag har ju Dottlas stress och påhittiga beteende i ryggsäcken och stundtals har det varit väldigt intensiv. Eller så är han lugnare här. Det kan ju bli rätt rörigt med nya hästar hit och dit i ett försäljnings stall. Jag vet inte hur han har betett sig där men av det han visat här upplevs han mer som en häst med lite unghästfasoner än en stressad häst.
De första två gångerna jag red honom så kom det ca 10-15 stegringar ganska snart efter att jag suttit upp och vi skulle rida iväg. Då satt jag bara lugnt och väntade ut honom, försökte göra halt och bara göra klart för honom vad jag ville. När han väl stannade upp var det inget mer med det och vi kunde rida iväg. På en av dessa två turerna kom en liten stegring, när han inte ville gå över en vattenpöl. Men det var också mer som unghäst-osäkerhet och han provade sitt sätt att komma undan. Han lättade några dm från marken i fram och snurrade runt. Knappt värt att kalla en stegring. Jag vände lugnt tillbaka, lät honom stå still och så fick jag honom att ta ett steg framåt i taget. Väntade ut hans osäkerhet och så plötsligt gick vi rakt igenom det farliga vattnet, utan problem. Efter dessa två turer provade jag något nytt. Jag promenerar ca 300 meter eller över bron om vi ska åt det hållet. Och när jag gjort så har han inte stegrat sig alls när vi ridit förutom någon liten lättning och vändning när han blivit rädd och mer osäker när vi ska gå förbi något läskigt.
Han är lite osäker när vi är ute och rider men är ändå modig på sitt vis och vill göra rätt. Försöker lyssna även när han tycker att det är läskigt, som när vi rider förbi gårdar med lite brevlådor, skällande hundar och saker som fladdrar i vinden. Han är otroligt rolig att rida och har fina gångarter. Nu när jag har ridit honom har jag ridit med ett vanligt tredelat bett och med remontnosgrimma, och än så länge har han inte känts så stark och han har inte försökt brassa på när vi varit ute. Vi har dessutom provat på att rida med sällskap, med Petra och hennes häst varmblod Beson. Även det har fungerat super och han har inte stressat upp sig eller visat på några konstigheter vid de tillfällena heller. När vi galopperade efter Petra och Beson var han mycket lugn och lyssnade jättebra på mig. Och även Petra upplever honom som lugn.
Mitt hjärta säger att han är helt klart här för att stanna och det ska bli så extremt roligt att få följa den här fina hästen genom livet. Se vart vi hamnar och hur vi utvecklas!
Och Sonja, ja fina tant S, får skrutta på som vanligt tills kroppen säger ifrån, när vi känner att det inte fungerar längre.
Over and out.
PS. Som ni förstår har jag världens BÄSTA pojkvän som är ett enormt stöd i mitt liv. Han är helt fantastisk som står ut med mig, mina påhitt och mitt lilla zoo! DS.
