Gårdagskvällen

- blev inte riktigt som tänkt. Jag somnade vid sex och vaknade vid sju. Klev upp och stack ut med hundarna. Konstaterade att jag fått feber igen då jag mådde riktigt pyton när jag klev upp. Svettades när jag promenerade hundarna, och det kändes som om jag skulle svimma några gånger. Not so good. Messade chefen och sa att jag kom in och tog entrén i en timme men att jag inte mådde bra och att jag gärna såg att de letade efter någon annan till plocken. Åkte in, köpte Kan Jang, treo och tycka-synd-om-mig-själv-godis, och satt sen i entrén i en timme innan jag fick brumma hem igen. Så otroligt jäkla skönt att slippa jobba med den febersega kroppen. Så tack mina kära arbetskamrater för att ni ställde upp för mig igår! (Även om ni antagligen inte läser min blogg, så ska ni veta att jag är otroligt tacksam...!)

Och idag mår jag faktiskt bättre. Inte sådär mirakulöst, typ  friskförklarad, mycket bättre; men feberdimman är inte kvar och huvudet och kroppen känns inte så tunga längre. Även om huvudvärken är kvar... Det går ju åt rätt håll i alla fall! Undra om det var Kan Jangen som slog till direkt eller om det var iprenen, bamylen och treon som gjorde sitt jobb under dagen..?

Aja, idag blir det inga piller. Bara Kan Jang (hälsokost) och Kyäni (juice med bra mineraler och vitaminer). Jag försöker att inte ta så mycket värktabletter, alls, om det går att undvika. Jag hade ju en period då jag knaprade rätt mycket värktabletter pga huvudvärken, i skolan, men det är inte bra och inte så det ska vara. Så de dagar jag är hemma och ledig/sjukanmäld så försöker jag uthärda utan värktabletter. Men de dagar jag jobbar fungerar det inte, då måste jag ta något så att jag klarar av att vara mänsklig i alla fall..

Och ja, jag har problem med att säga nej. Även om jag vet att jag inte kan jobba och någon ringer så funderar jag ändå på om jag kan lösa det på något sätt. Vilket är stört omöjligt. Så även när jag är sjuk. Jag vet att jag inte är den bästa arbetskraft i och med att jag ligger däckad på sängen och knappt orkar gå utanför dörren. Men ändå vill jag säga Ja, ja det är klart jag ställer upp! Jag kommer, lita på mig. Och så får jag så otroligt dåligt samvete när kroppen säger ifrån, när jag verkligen inte orkar och inte borde jobba. Det är mycket lättare att säga nej när jag har planerat in en ledig dag och verkligen känt att jag behöver en, eller om jag har andra planer. För då har jag liksom redan bestämt mig.... Och sen är jag ju så jäkla envis, så har jag bestämt mig för något så blir det oftast så. Även om det är otroligt dumt, som att promenera milen i regn när man är sjuk och inte har regntäta kläder på sig. Det gör ju som inte saken bättre att bli blöt och kall... Men jag försökte intala mig att frisk luft och en promenad skulle göra susen.