Hade jag varit en dvärg hade jag varit Trötter eller möjligtvis Mat-er...

- Jag kan konsten att sova, sova gott och länge och ändå vara morgon människa... Haha. Fy satan vad skönt det är att lägga sig tidigt på kvällen, sova 10 timmar och kliva upp vid halv åtta helt utvilad. I'm lovin it! Dock somnade jag ju vid dryga tolvslaget i natt och klev inte upp förrän 10.10 (mina tio timmar, hummmm!). Men det var okej det med, även om jag mår som bäst när jag kliver upp mellan 7-8. Bakade scones igår kväll så fick en asgod frukost i morse. Jag kanske borde bli bagare? Fast näää, jag orkar inte lägga ner tiden på mina bakverks utseenden för det mesta! Och så experimenterar jag för mycket med olika ingredienser så utseendet kommer liksom långt ner på prioritetslistan och smaken högst upp! ;)

Men jag gav i alla fall Jenny en nattlig upplevelse vid ett-tiden i natt. Jag talar såklart om mina trevliga mardrömmar och dödsångest-skrik. I natt befann jag mig i en källare i ett stort hus eller i en stor båt. Det var gråa kalla betongväggar och rör i taket. Plötsligt rasar allt in på mig, taket, väggarna, allt! Och jag vet att ingen hör mig, att det inte finns någon som kan höra mig. Och jag vet att nu dör jag.

Så jag vaknade av att jag stod och vid fönstret och skrek mitt dödsångest-skrik som verkligen är ett dödsångestskrik utan dess like. Det är något djuriskt som kommer fram när paniken i drömmen sätter sina klor i min kropp och hela mina kropp reagerar med panikskrik. Så jag slog alltså upp ögonen och fann mig stirrandes ut gennom fönstret. Jag hade alltså kastat mig upp ur sängen. Och som vanligt släppte paniken så fort ögonen åkte upp, och jag var alldeles lugn igen i vetskapen om att det var bara en dröm. Det sjuka är att så fort jag vaknar så är jag inte rädd, och då menar jag SÅ FORT JAG VAKNAR så vet jag om att det inte var verklighet. Så jag vaknar som lugnet själv trots att jag sekunderna innan höll på att bli ihjälklämd och hade dödsångest och panikskrek. Jag behöver alltså inte intala mig eller ens tänka på att det var en dröm, för det VET jag samtidigt som jag slår upp ögonen.

Det jobbiga är att jag skrämmer slag på de som sover under samma tak. Jag vaknar som sagt lugn och somnar om igen inom några sekunder eller minuter om jag måste berätta för någon om drömmen för att förklara mitt skrik. Medan den som vaknat av mina dödsljud kan ligga vaken länge och väl. Jag är glad att jag har det så enkelt, att jag kan somna om igen på en gång men det är inte kul att skrämma slag på människor jag glömt nämna detta för. Så nu vet ni (om ni inte visste detta innan!) om ni sover under samma tak som mig så bli inte rädda om ni hör någon som håller på att skrika som om den håller på att dö, det är bara jag och det är bara en dröm.

Ailo har lärt sig nu. I natt kom hon in i mitt rum, tittade på mig och såg att jag var okej och så gick hon lugnt och la sig och sov i sitt rum igen. Utan att boffa eller resa raggen eller så. Skönt att  hon förstår att det bara är mattes drömmar som spökar...

Bild från expressen.se, hittad via google.se