Jag red ett skrittpass på henne idag och det gick väldigt bra. Lugnt och fint, hon var lugn, jag var lugn och vi båda jobbade med oss själva och samarbetade med varandra. Hon försökte följa mig och mina signaler och jag försökte rida så mjukt och med så små signaler som möjligt. Behövde knappt använda tyglarna. En härlig känsla. Dock har jag ju fortfarande kvar min gamla häst i henne så halterna var det sämsta momentet för vår del, jag fick använda mig av tyglarna för att föra fram min mening. Men förutom det var hon mjuk, följsam och koncentrerad. Samlingarna gick superbra (korta och långsamma skrittsteg!) och likaså öppnorna. Behöver jag nämna att jag är kär i min häst? Min läromästare i egen grå skrud. Vi lär varandra helt enkelt. När jag gör rätt gör hon rätt. Vi skiter i gångarter hit och dit just nu, nu jobbar vi med lugn och harmoni. Att få koll på mina signaler och hennes kropps rörelser i skritt.
Här är en liten film från när Bettan körde ett skrittpass på Dóttla, böjning för hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar