Ridtur

Jag har precis varit ut på den sämsta ridturen med Trú under vår tid tillsammans. Jag hade ju en tanke om att Dottla skulle få följa med ut som löshäst, bara det att det såg annorlunda ut i mitt huvud än mot hur det blev i verkligheten.

Promenerade först med hästarna en bit. Dottla började gå före så slängde grimskaftet runt halsen på henne och lät henne gå på själv. Mycket osmart gjort! När jag skulle försöka fånga henne och knäppa av grimskaftet helt så fick jag inte tag på henne. Det resulterade i att jag tog en chansning och till slut släppte Trús tyglar för att försöka komma åt min häst bättre. Dottla fick syn på mig och började gå, jag vänder mig om och börjar gå tillbaka till Trú och ser då hur hon tar sin chans och börjar gå. Jag springer fram och försöker få tag i tyglarna men hon ser vad jag tänker göra och börjar trava. Trumpet tittar jag efter två små ponnyrumpor som travar iväg. Jag ser hur de börjar galoppera, också drar de iväg över ängarna och leker av sig lite energi. Jaha, då var det bara att pulsa efter i djupsnön. Jag tycket ändå det var ganska bra av mig att ha spänt åt sadelgjorden lite i alla fall! Efter ca 30 minuters monsterjagande fick jag äntligen tag på Trú. Sedan gick det ganska lätt att få tag på Dottla och knäppa lös grimskaftet. Grattis Bella! Vi fick ju i alla fall en rejäl uppvärmning!

(Det är ingen direkt fara för trafik eller liknande här på Börön, vi har en grusväg som går rakt igenom byn och hästarna var långt ifrån den. Och det fanns inga stängsel eller så i närheten heller!)

Satt upp på Trú och började min kamp om att få oss på rätt väg igen. En kamp var det! hon ville inte "leda". Hon ville bara följa efter Dottla, perfekt! Efter många om och men och en djävla massa svordomar och lugnande tankar och berömmande ord (tillbåde Trú och mig själv!) var vi på g igen. Tyvärr var hon väldigt stressad och trivdes inte alls med att leda eller lyssna på mig. Men vi tog oss runt och sista delen av rundan gick riktigt bra. Då började hon slappna av och tyckte det blev lite roligt. Sista km hoppade jag av och fångade in Dottla och ledde hem de små krakarna. Trú var riktigt trött, både fysiskt och psykiskt, efter dagens tur. Jag tror dock att turen var väldigt lärorik för oss båda!

Hon fick gå ut i hagen på en gång, det blev rullidull på plats. Sedan slängde jag på henne ett täcke och släppte  in alla pållarna till hösilagebalen.

Dottla får alltså inte följa med som löshäst förrän Trú kan slappna av och lyssna på mig riktigt. Jag trodde inte att hon skulle reagera så här på dagens tur, snarare tvärtom! Jag trodde ju att hon skulle bli mer framåt om Dottla följde med men nej vad fel jag hade. Man måste ju testa och ibland måste man ju också ta ett steg tillbaka! ;) Trú var ju i alla fall jätteduktig när hon väl försökte men hon har lite lätt att bara stänga av, sluta försöka och sluta att lyssna. Så det får vi fortsätta jobba med.