Ett fleecetäcke, ett stigläder runt Dottlas hals och två ridspön var dagens utrustning. Det började med att Dottla sprang iväg med mig när jag suttit upp. Hon galopperade iväg till en hagöppning och stannade där. Jag försökte få kontakt med henne och vi tog oss tillbaka till stallet, men en del snurrande och virr blev det. Elin väntade lugnt med Wojjedojje vid stallet, så jag hoppade av Dottla och hjälpte till att spänna sadelgjorden. Sedan hoppade vi upp på våra tappra springare och Dottla lugnade ner sig. Vi följde vägen ner mot sjön/sommarstugorna och Dottla lyssnade faktiskt ruskigt bra för att vara första gången utan träns UTE! Jag blir så stolt över oss. Visst, vi var överallt i början och kontrollen sket vi i, men sen efter en stund fungerade det så bra. Och Wojje skrittade så lugnt trots mitt intressanta påhitt med Dottla.
Min tanke idag var att eftersom vår kommunikation på senaste tiden varit så upp och ner gående så kände jag att vi släpper den där jäkla kontrollen, låter det gå som det går. Och det gick bra. Hon sprang iväg i början men sen var det som om det gick upp ett ljus att jag inte tänkte eller kunde tvinga henne till någonting. Då var det plötsligt jättekul att få vara ute. Att få vara med. Härliga och ljudliga frustanden och öronen framåt.
Dock blev älsklingen extremt sur efter ridturen, när jag skulle ta ut Tru'. Så förbannad över att hon inte längre stod i mitt centrum just då. Hon högg efter Tru' och var allmänt bitchig. Men hon är och förblir min älskade älskling. She's the only one for me!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar