Siapia

En häst vi inte får glömma är lilla Sia som  fått sig ett arbetspass både igår och idag.

Igår fick hon springa av sig lite på ridplanen och leka lite med en plastpåse. Hon var dock väldigt fölig och sprallig så jag fick ingen riktig kontakt med henne då. Maggan fotade lite med min mobil, ja, ni såg ju bilderna på Tru' igår. Sämst kvalite...

Men idag, idag fick jag kontakt med henne. Idag var hon inte alls lika bockig och springsjuk som igår, så idag började vi känna lite på varandra. Hon lärde sig lite lättare löslongering och att vända upp, och jag insåg att jag faktiskt arbetar bättre med lösa hästar, än med ett rep emellan. Kul.

Bilderna från igår!

älsklingen och plutten

Jag och min häst har ett speciellt förhållande. Men ibland tar det ett tag för mig att förstå vad det är min pålle vill säga. De senaste gångerna jag försökt ta in henne från hagen har slutat med att hon drar iväg i hundra knyck från mig x antal gånger innan jag blir galen (och skiter i mitt samvete) och drar grimsskaftet runt snoken på henne. Otaliga gånger har detta hänt, jag vet inte vad felet är. Men idag lyssnade jag på henne. Jag jobbade med Sia och Tru' först, och sedan begav jag mig ut i hagen för att försöka få med min häst in. Då hade hon gått ifrån flocken och stod nästan inne i skogen, helt själv. Jag gick ner till henne, satte mig ner och sträckte ut en hand, mitt sätt att bjuda in henne på. Hon kom genast men lugnt fram och nosade på mig, sa hej matte. Jag tog upp repgrimman och höll fram den, och hon lät mig ta på den. Men så började jag gå upp mot grinden, då stannade hon. Jag stannade också och tittade på min pålle. Hon vände huvudet mot skogen och tittade dit, länge, innan hon vände huvudet mot mig och funderade. Hon vände tillbaka huvudet mot skogen en stund och sedan tillbaka till mig igen. Då hukade jag mig ner och sträckte fram handen och hon tog de få stegen fram till mig. Jag stod och klappade en stund på henne innan jag försökte gå en bit igen. Vi kom ca 3 meter innan samma procedur upprepades. Vi gick några steg och upprepade, stannade och upprepade. Så när vi var framme vid bäcken stannade vi igen, hon tittade mot skogen, tittade på mig, skogen igen och sedan på mig. Då försökte jag lägga lite press på henne och "drog" lite i repet. Det jag menar då är att jag lät henne känna att jag höll i grimskaftet som annars varit hängandes under hela tiden. Det fick henne att tvekandes vända mot skogen och gå ditåt, istället för att "följa" trycket och komma till mig. Jaha, tänkte jag, som är extremt van vid att så fort jag försöker ta till och verkligen dra i repet så dundrar hästen iväg åt motsatt håll, så jag gav efter och följde med istället. Dottla stannade då och tittade lugnt på mig.

När min häst visar så tydligt att jag är dum i huvudet som inte lyssnar när hon verkligen visar mig så här självklara saker så förstår jag henne. Hon vill vara med mig, hon gillar mitt sällskap men hon vill inte följa med in. Vad det är hon inte vill göra vet jag inte än men det ska jag luska ut. Men att hon inte vill följa med in visar att jag som människa gör något fel.

Jag misstänker att jag faktiskt kört för mycket ridplansarbete även om jag varierat själva arbetet, så tycker hon nog att ridplanen är tråkig. Kan vara så.

Jag stod inför ett val; försöka tvinga med min stackars pålle in i stallet och må dåligt själv över att jag måste tvinga min häst att följa med som ni fått läs om för några inlägg sedan, eller prova något helt nytt. Jag valde det senare. Jag valde att följa min hästs väg. Men underligt nog ville hon inte leda själv, inte till en början i alla fall. Nej när det gick upp ett ljus för mig att hon faktiskt vill vara med mig (och inte med de andra hästarna som vi gick ifrån) så var hon nöjd. Vi promenerade iväg genom skogen, till en öppning ut från hagen. Också promenerade vi med mig först, en slak och hängande lina emellan och Dottla sist. Vi promenerade in i skogen, följde ingen specifik stig utan bara vandrade på. Efter kanske 15 min eller så vände vi hemåt, då hoppade jag upp och lät Dottla välja väg, vilket hon tyckte var otroligt roligt. Och då tog vi oss en härlig galopp också, utan sadel och i repgrimma. Underbart säger jag bara. Underbara lilla pålle.

Så lyssna på din häst, skit i att den inte vill följa med in eller så! Lyssna och lek, ha kul, älska. Både du och din häst ska vilja vara med varandra, ni ska vilja gå ut och jobba. Våga bryta mönstret och prova dig fram.

Jag själv ska öppna ögonen än en gång, tack vare min häst. Tänka om, tänka nytt.

Dagens arbete

Idag fick Tru' följa med ut och beta medan jag satte upp en liten hage/ridplan på en av Maggans ängar. Sedan började jag arbeta lite lätt, lät henne springa lite och kände efter hur hon svarade på att stanna, flytta bakdelen och framdelen. Allt gick super även idag, och på gräset visade hon knappt någonting. Så jag provade att sitta upp även idag vilket också gick otroligt bra. Jag satt upp (med hjälp av en stol då jag inte använder mig av sadeln än), satt en liten stund, klappade henne, pratade med henne och satt av, satt upp på andra sidan and so on. Flera gånger upp och ner, bara för tränings skull. Efter en stund provade jag även att be henne ta ett steg bakåt, vilket gick prima även det. Sedan kom Maggan och Lasse förbi och då fick Tru' även prova på att gå lite med mig på. Maggan ledde henne kanske 5 - 6 steg framåt och så klappade jag henne, satt en liten stund till och sedan hoppade jag ner och så avslutade vi dagens träningspass. Idag jobbade vi i kanske 15-20 minuter. Men som sagt, vi tar det väldigt lugnt och träningspassen handlar mest om att stå stilla och få positiva upplevelser av läskiga saker.  Som att en människa sitter upp. Men hon är helt kolugn, och det kommer antagligen gå hur bra som helst att rida in denna underbara dam.

TROSAN!

Idag har jag alltså suttit på Tru' för första gången. Det gick super! Hela passet gick super. Jag släppte henne lös och jobbade lite med henne och hon svarade ruskigt bra på allt. På att trava, vända upp, flytta rumpa osv. Hon stod dessutom still medan jag slängde piskan i marken, svepte med den över huvudet osv. Grymt bra arbetspass alltså! Dock märkte jag och Maggan att hon fortfarande inte är helt hundra i alla fall. Hon markerar på vänster fram, något är inte bra. Så det mesta av det 15 min långa passet innehöll att stå stilla även när läskiga saker kom nära. Och tillslut hoppade jag upp, baara för att det gick så bra och för att vi måste börja på att vänja henne, fast då villa Maggan att jag skulle ha grimman på så då blev det så. Dessutom tog Tru' två steg med mig på, duktiga hästen, innan vi avslutade.

Stupid People

Jag var på hästloppis idag. Tjänade 44 kr. Yaaay. HAHAHA

Jag och Angie stannade kvar på anläggningen för att kika runt lite. Tyvärr blev jag högst besviken av en ridlektion som hölls. Hur ska unga tjejer lära sig att rida och hantera hästar på ett bra sätt när ridläraren säger att det är okej att använda spöet, att spöa hästen över ett hinder? Det var en häst som vägrade ganska mycket från början, på ett visst hinder. Ridläraren sa då; använd pinnen!

- Ja BRA så, han ska lära sig att inte bråka, lät det när ungen slog hästen 5 meter efter vägringen. Grattis? Hur uppfattar hästen människan då? Hur fel blir inte bestraffningen om hästen är rädd eller inte förstår, och om bestraffningen kommer senare? Dessutom var det så att förbommen låg för nära hindret så hästen fick som inget utrymme vid själva hindret.

Nej stackars häst! Jag mådde illa av att se detta, att det här är medelsvenskens hästhållning. Hur kan det vara detta vi ska föra vidare? Kontroll med våld? Minsta motstånd, täcken på rädsla eller ovilja ska bestraffas med ett slag och drag i tygeln? Hitta felet, hitta orsaken, fundera och lös det istället för att prova tillfälliga lösningar som är just tillfälliga. Tillit och glädje måste ju vara det som hästhållande ska ge? Och efter det, den där djävla kontrollen!

Wtf!

Myshästen

Dottla var på samma humör som igår när jag skulle hämta in henne i morse. Alltså inte alls intresserad av att följa med in. När jag märkte att hon inte var sugen på att gå in så drog jag snabbt grimskaftet om halsen och om nosen så att jag skulle slippa jaga henne runt halva hagen och sedan komma fram till att jag ändå var tvungen att linda runt grimskaftet för att få med henne in. Likaså idag åkte stressen av direkt när vi kom in i stallet, en lugn häst stod alltså lös på gången medan jag hämtade grejer ur sadelkammaren, dvs lite korn och alger till min lilla donna som belöning för den slitsamma vägen in. Sedan kratsade jag hovarna och stod och myste med lilla pållen en stund. Därefter tog jag på henne tränset och tog med henne ut till hagen där jag började löslongera som uppvärmning. Dock var det något som inte var riktigt bra med henne idag. Hon haltade inte men det såg ut som om hon hade en massiv spänning i fram och hon låg på bogarna hela tiden under hela passet. Jag satt aldrig upp och red utan löslongerade henne varvat med mycket mys i ca 30 min innan hon fick skritta ner till hagen, helt lös igen.

Dottla var i alla fall supermysig idag, så foort hon fick komma in ställde hon sig med huvudet vid mina knän, typ, och bara njöt av att få vara nära, få bli kliad occh pussad på. Ibland tog hon initiativet och började klia på mig innan jag hann börja pilla på henne. Haha. Och det bästa utav allt är att hon har lärt sig att matte, dvs jag, inte är så tålig som en häst så hon kör enbart med läpparna när hon "kliar" mig. Jag blir så stolt över henne, över oss och över mig. Att vi kommit så här långt. Min vackra och underbara häst. Min vän. Jag känner lyckan värma i bröstet när vi står där på ridplan och pillar på varandra, myser. Och ja, jag hade ett fett stort leende på läpparna när vi stod stilla och hade våra mysstunder på ridplanen idag!

Lägger ut dessa två filmer i en kärleksförklaring till min häst, dock insåg jag att vi båda har utvecklats något enormt senaste halvåret och sedan dessa filmer blev gjorda! Haha, måste få ut någon som kan fota och film oss något så ni inte tror att vi står still i utvecklingen!

Explosionsartad knashäst

Ibland har min häst sådana där dagar då ingenting fungerar riktigt som det ska, idag var en sådan dag. Jag skulle hämta henne i hagen och så fort jag fått tagit på henne grimman och gått några meter så tvärdrar hon iväg till de andra hästarna igen. Ja ja, tänker jag och trampar modfällt efter. Jag får än en gång tag i henne och hon gör precis likadant, vänder nosen mot de andra hästarna och drar tillbaka till dem. Oavsett hur hårt grimman trycker mot nosryggen så går hon emot trycket.  Efter att hon dragit tre gånger på raken så bestämmer jag mig för att prova att sitta upp  och rida till grinden, vilket självklart också misslyckas. Min häst var ju redan uppstressad och helt inne i sin jobbiga värld så att försöka styra med hjälp av grimma och sits var bara att glömma. Vi snurrade, sprang, snurrade lite mer, stressade upp oss lite till, snurrade några fler varv innan jag gav upp och gick emot mitt goda samvete. Jag drog grimskaftet en sväng runt halsen och en sväng runt nosen (det blir liksom en repgrimma där du som håller får mycket mera kraft) och drog med mig min lilla donna upptill grinden. Hon kämpade emot, jag kämpade emot. I hennes värld koasade allt och det enda som fungerar då är att skärma av henne från de andra hästarna, få henne att hitta fokus igen. Få henne att inse att ansvaret inte ligger hos henne precis hela tiden.

Så väl inne i stallet drog jag av både grimman och grimskaftet och Dottla fick stå helt lös, som vanligt. Då slappnade hon av, släppte in mig i hennes värld och lät mig ta över ansvaret.

Vi myste en liten stund innan jag tog ut henne på ridplanen tillsammans med en stor blå sop-påse. Jag släppte lös henne och började lugnt att klappa henne med påsen och efter några minuter kunde jag lägga den över öronen och ner över ögonen utan att hon rörde sig. Myshästen. Sedan jobbade vi lite med löslongeringen som gick riktigt bra och då avslutade vi. Då fick hon gå helt lös ner till hagen.

Från att ingenting fungerar alls, i princip, till att lyssna hur bra som helst. Det är en vändning det! Och idag var det precis så. Från kaos till trygghet och glädje.

En blid från i somras; när mitt kusinbarn Tindra red Dottla.

- Nej vad då ridskolehäst?

Känsliga läsare varnas!

I tisdags upptäckte Linnea en stor tjock knöl på Trus hals, den var ca 10 cm - 15 cm i diameter och stod ut kanske 5 - 10 cm. En bjässe alltså! I torsdags hade inte svullnaden gått ner så Maggan ringde till ATG-kliniken inne i Östersund och fick tid på måndag.

Idag (alltså lördag) när jag kom till stallet hade bölden/svullnaden spruckit och det var varigt och härligt. Luktade äckel också. Ja, som ni ser nedan så var det väldigt mysigt!

Trus fina böld som den såg ut när jag kom ner till stallet.

Jag gick in och pratade med Maggan som genast ringde till jourhavande veterinär som fick komma ut. Tru' fick lugnande, rakades lite och sen så körde böldöppnandet igång.

Åsa som håller i och upp en trött Tru', lifes good with drugs!?

Slapp mule?

Saxaktigt veterinärverktyg inne i såret

Saxaktigt veterinärverktyg vid början av såret. Ja det var djupt!

Veterinären drar ut tjockt var ur såret med ett saxliknande verktyg och spolade sedan rent med koksalt, tror jag det var. De vita klumparna som ligger på golvet som jag filmat är alltså stora varklumpar som luktade äckel!

Mysigt!

Färdigt! Två hål och en tömd böld.

Skulle inte svullnaden gå ner och skulle det fortsätta vara och jäklas så kan det vara så att hon har en sticka eller så någonstans i kroppen, är det så illa kan det bli tvunget att åka in till ATG och försöka leta reda på orsaken. Har vi tur släpper svullnaden och såret läker ihop fint, som ett vanligt sår! Jag och Åsa har fått/ tagit på oss äran att spola rent såret/hålet dagligen. Yaaaaaaay. Vi ska få pilla och klämma på en varböld, wiiiehoooo!

Det var allt för idag! Puss och hej, leverpastej! ;)